Jag köpte i helgen ett nytt handelverkyg i en av lågpriskedjorna för prylar. 299 kr! Hur kan de sälja så billigt? Ett svenskt motsvarande handverktyg kan inte köpas för det priset. Naturligtvis är svaret billig "Kina-arbetskraft".
Det är också lätt att se vilka företag som går bäst i krisens skugga: Importföretag inom kläder, heminredning och elektronik går bra medan tillverkande industri har det svårt. Fortfarande finns ett stort gap mellan vad vi kan tänkas betala och hur mycket det kostar att tillverka som är lönsamt att utnyttja. Frågan är hur länge detta gap kan kvarstå när utvecklingsländers ekonomi förbättras? Vår industri för ut allt mer tillverkning till lågkostnadsländer. Det heter Global footprint på fackspråk. Det är en nödvändighet men vi måste kanske också tänka på hur vi gör när kostnadsskillnaderna förändras tillbaks.
Vad skall vi syssla med i Sverige om vi inte kan tillverka saker till rätt kostnad? Åtminstone inte enklare. Samtidigt måste vi konstatera att vi ändå är framgångsrika och leder inom många branscher. Kanske vi skall se vilka och vilka faktorer som gör oss speciellt framgångsrika här.
Vi är mycket bra inom: (bara för att ta ett par exempel)
-Musik och kreativa branscher som film och dataspel
-Innovativa IT-företag med nya idéer.
-Faktiskt inom sport om vi räknar framgång i förhållande till invånare
Säkert mycket mer! Vad kännetecknar då de här områdena och vår syn på de människor som skapar framgångarna?
-Vi hyllar framgångsrika utövare förbehållslöst och gör dem kända
-Vi skapar speciella utbildningar för att ungdomar redan i unga år skall få ett intresse
-Vi har en skola som premierar självständigt tänkande
-Vi tillåter framgångsrika utövare att tjäna pengar utan protester.
-Media visar stort intresse och det anses ofint att ha dålig kunskap.
Min enkla fundering är att vi kanske skulle vara mer framgångsrika även inom andra mer verksamheter om vi i något större omfattning accepterade dessa framgångsfaktorer. Det finns många områden som inte är så beroende av låg tillverkningskostnad utan kräver mer systemorienterad kompetens som vi som tillägg till vad jag räknade upp faktiskt är bra på i Sverige. Kanske beroende på god och prestigelös samarbetsförmåga.
För att sammanfatta mina funderingar. Vi är faktiskt bra på mycket. Jag är optimist vad gäller Sverige. Kanske skall vi dock se lite mer på vad som gör oss bra på det vi är bra på och använda detta koncept inom andra områden. Matematik, fysik och teknik behöver återfå den status dessa ämnen hade en gång i tiden. Datateknik ger oss inte allt.Duktiga människor inom fler områden måste hyllas. En gång skapade vi Nobelpriset!
Jag tror dessutom att vår omsorgssektor på många plan har lärt oss något vi kan utveckla vidare men det får bli ett separat ämne.
söndag 31 januari 2010
söndag 17 januari 2010
Vigsel i Kyrkan
Har varit i kyrkan idag och lyssnat på en uppfriskande predikan. Bland annat handlade det om vigsel av samkönade par. Pastorn talade om det på ett ödmjukt sätt. Det finns olika tolkningar av ordet äktenskap utifrån Bibeln. Alla är inte överens mellan kyrkor och inom kyrkor. Det vore tråkigt om denna fråga skulle bli en skiljefråga som förhindrar det närmande som skett mellan olika kyrkor. Min absoluta uppfattning är naturligtvis att människor som älskar varandra skall i samhällets ögon kunna få gifta sig. Så är också lagstiftningen i Sverige.
Samtidigt måste var och en ha sin religiösa uppfattning i frågan. Samhället skall inte ställa ultimatum till präster hur de skall förhålla sig. Inom Kristenheten finns en öppenhet inom andra religioner kan frågan inte ens diskuteras.
Det finns bara en utväg: Skilj samhällets giftomålslag från kyrkans vigslar. Vi är ett sekulärt samhälle numera och ett samhälle med flera kyrkor av olika religiösa bekännelser.Vi måste göra som t.ex. Frankrike. Sen får var och en som vill ha kyrklig vigsel välja den präst som känner detta riktigt - alla konfirmerar sen detta med en samhällets förbindelse. Vi skall heller inte fördöma de präster som utifrån sin övertygelse tvekar.
Speciellt inom Svenska kyrkan vet jag att man gärna vill ha kvar sin vigselrätt. Traditionen är särskilt stark här - frikyrkan har inte haft vigselrätt mer än ett halvt sekel och vissa kyrkor har alls ingen vigselrätt. Jag tycker fortfarande, även med delat begrepp, att kyrkan har kvar sin "vigselrätt" och kan tillföra en ytterligare dimension till parets förening. En delad och separerad vigselrätt ser jag inte som en konflikt. Blir inte saker enklare om man delar upp begreppen?
Samtidigt måste var och en ha sin religiösa uppfattning i frågan. Samhället skall inte ställa ultimatum till präster hur de skall förhålla sig. Inom Kristenheten finns en öppenhet inom andra religioner kan frågan inte ens diskuteras.
Det finns bara en utväg: Skilj samhällets giftomålslag från kyrkans vigslar. Vi är ett sekulärt samhälle numera och ett samhälle med flera kyrkor av olika religiösa bekännelser.Vi måste göra som t.ex. Frankrike. Sen får var och en som vill ha kyrklig vigsel välja den präst som känner detta riktigt - alla konfirmerar sen detta med en samhällets förbindelse. Vi skall heller inte fördöma de präster som utifrån sin övertygelse tvekar.
Speciellt inom Svenska kyrkan vet jag att man gärna vill ha kvar sin vigselrätt. Traditionen är särskilt stark här - frikyrkan har inte haft vigselrätt mer än ett halvt sekel och vissa kyrkor har alls ingen vigselrätt. Jag tycker fortfarande, även med delat begrepp, att kyrkan har kvar sin "vigselrätt" och kan tillföra en ytterligare dimension till parets förening. En delad och separerad vigselrätt ser jag inte som en konflikt. Blir inte saker enklare om man delar upp begreppen?
lördag 16 januari 2010
Kan man kritisera journalister?
Jovisst kan man det men det faktum att jag bara ställer frågan är ju betänkligt. Det kan väl ändå inte vara så att journalisten i kraft av sin makt över media och en stark sammanhållning tenderar att bli om inte osårbara så få en väl favoriserad ställning? Journalister vill säkert vara korrekta och objektiva men hela mediabranchen idag utsätter dem för risker.
Ett par exempel:
1/ Västerås skolor har alldeles nyligen infört små bärbara datorer till sina elever. Tanken är att varje elev skall ha en egen dator. Detta är redan regel på många friskolor. Skolorna införde en gång i tiden papper istället för griffeltavlor eftersom det var vad som skulle möta i verkliga livet. Idag utförs inget kontorsarbete utan datorer. Det är följaktligen naturligt att även elever har datorer på sina bänkar. Med detta följer att lärarna måste lära sig hur dessa hjälpmedel bäst skall användas i undervisningen. Det har kritiserats i media att Västerås ligger efter i detta avseende.
Vad skrivs nu då? Jag ser många artiklar som belyser riskerna med datorer. Svagare elever använder datorn fel, spelberoende kan uppstå, lärarens roll minskar eftersom detta kan tänkas vara billigare etc. Mer negativa insändare än artiklar men ändå. Kanske skulle man hoppas att återgivningen försökte se det hela mer positivt även om journalistens uppgift alltid skall vara att gräva fram obehagliga fakta.
1/ Jag hörde en intervju med en politiker om arbetsmarknaden. Det var inte en intervju utan mer en debatt mellan journalisten och politikern. Jag vet – journalisten använde denna metod för att testa politikerns argument men det var en tydlig obalans där politikern inte kunde bemöta journalisten. Metoden ställer snabbt nästan omöjliga krav på journalister att bemöta alla politiker på samma sätt. Görs inte det kan journalisten snabbt bli beskylld för ”vriden” åt ett visst håll.
I stort tycker jag nog att vi har en ansvarsmedveten journalistkår och jag vill inte starta en stor debatt om journalistens arbetsmetoder. Vad jag emellertid vill hävda är att journalisten har en stor makt som opinionsbildare och ständigt inom sin kår måste ah ett levande samtal om sina metoder.
Ett par exempel:
1/ Västerås skolor har alldeles nyligen infört små bärbara datorer till sina elever. Tanken är att varje elev skall ha en egen dator. Detta är redan regel på många friskolor. Skolorna införde en gång i tiden papper istället för griffeltavlor eftersom det var vad som skulle möta i verkliga livet. Idag utförs inget kontorsarbete utan datorer. Det är följaktligen naturligt att även elever har datorer på sina bänkar. Med detta följer att lärarna måste lära sig hur dessa hjälpmedel bäst skall användas i undervisningen. Det har kritiserats i media att Västerås ligger efter i detta avseende.
Vad skrivs nu då? Jag ser många artiklar som belyser riskerna med datorer. Svagare elever använder datorn fel, spelberoende kan uppstå, lärarens roll minskar eftersom detta kan tänkas vara billigare etc. Mer negativa insändare än artiklar men ändå. Kanske skulle man hoppas att återgivningen försökte se det hela mer positivt även om journalistens uppgift alltid skall vara att gräva fram obehagliga fakta.
1/ Jag hörde en intervju med en politiker om arbetsmarknaden. Det var inte en intervju utan mer en debatt mellan journalisten och politikern. Jag vet – journalisten använde denna metod för att testa politikerns argument men det var en tydlig obalans där politikern inte kunde bemöta journalisten. Metoden ställer snabbt nästan omöjliga krav på journalister att bemöta alla politiker på samma sätt. Görs inte det kan journalisten snabbt bli beskylld för ”vriden” åt ett visst håll.
I stort tycker jag nog att vi har en ansvarsmedveten journalistkår och jag vill inte starta en stor debatt om journalistens arbetsmetoder. Vad jag emellertid vill hävda är att journalisten har en stor makt som opinionsbildare och ständigt inom sin kår måste ah ett levande samtal om sina metoder.
fredag 15 januari 2010
Hur kunde det gå så illa för Saab?
Jag är en mycket förtjust Saab-ägare. Jag tror jag haft 10 Saab-bilar av i stort sett alla modeller och fortfarande kör Saab. Naturligtvis känns det som nu sker med det gamla bilmärket oerhört tråkigt även om de svåra konsekvenserna för de anställda mest bör uppta våra tankar.
Saab är ett exempel på Sveriges industriella styrka: Innovativitet, effektivitet i liten skala och oförvägenhet att ge sig ut på världsmarknaden. Samtidigt visar det vår svaghet. Vi är ett litet land som inte lyckas nå upp den industriella styrka och volym som behövs.
Det har skrivits spaltkilometrar om Saab de sista månaderna. Jag håller med dem som inser att Saabs volymer är för små för att överleva. Det är ren matematik! Saab har inte visat upp vinst många gånger under sin livstid vilket faktiskt är ett måste för överlevnad som industri! Saabs möjlighet var att leva tillsammans med ett annat större märke. Så långt var GM tanken god men GM visade sig vara en riktigt dålig partner. De förstod inte Saabs styrka som innovationscentrum och speciella kännetecken. Modeller inklusive el-utveckling stoppades. Kvar står bolaget med en ny 9-5 som kanske är för stor för några större volmer och ur tiden redan. (Min bedömning!) Vi hade kunnat få se en annan utveckling. GMs hantering av Saab de sista månaderna får mig också i all ödmjukhet att undra vilken kompetens som GM har att hantera en sådan här situation.
Läget nu är närmast förtvivlat om man söker en framtid för Saab som eget bilmärke. Kanske kan man utvecklas till ett design och teknikcentrum. Skall man överleva som bilmärke måste man hitta en samarbetspartner som ger synergier och ett klart stöd.
Skulle staten ha gått in som jag nästan tror att t.ex. den franska staten skulle ha gjort? Jag är inte alls så främmande för det som Maud. Dock är förutsättningen att det hade skett tillsammans med en annan bilpartner med styrka – inte en liten sportbils tillverkare! Vi har inte råd att vara dogmatiska i denna fråga. Dock är det bra att inte staten har bistått GM med pengar med risk att förlora dem. Sahlin har verkat påtagligt naiv i denna fråga.
En större och viktigare fråga måste belysas här. Ägarmakten är fortfarande viktig. När det går bra spelar det ingen roll var ägaren sitter – när det går dåligt har vi som nation ingen makt utan tvingas att se en negativ utveckling på åskådarbänk. Vi har allt för lättvindligt lämnat över ägarmakten till intressen utanför landet. Framtiden kan tyvärr kanske visa vår naivitet. Vi behöver uppmuntra ägarskapet. Vi har många rika svenskar som placerar pengarna utomlands men som inte vill agera som svenska industrialister. De agerar säkert rationellt från sina överväganden. Vi behöver i vår ekonomiska kultur och i vårt sätt att utforma regler uppmuntra till initiativ och ägande av den svenska industriella strukturen. Annat kan straffa sig! Ägarskapet har varit nästan illa sett i Sverige eftersom vi drabbats hårdare av 70-tals kulturen än många andra länder. Vi har som nation visat bevis på en enastående förmåga att starta verksamheter inom modern teknik och kreativa branscher. Samtidigt är vi tyvärr också ganska snabba på att ”cacha in” genom att sälja utomlands. Det måste finnas folk i Sverige som är beredda att gå in med pengar om vi ger de rätta förutsättningarna. Jag är inte heller främmande för att staten kan gå in temporärt även om riktningen skall vara privat ägande.
Saab är ett exempel på Sveriges industriella styrka: Innovativitet, effektivitet i liten skala och oförvägenhet att ge sig ut på världsmarknaden. Samtidigt visar det vår svaghet. Vi är ett litet land som inte lyckas nå upp den industriella styrka och volym som behövs.
Det har skrivits spaltkilometrar om Saab de sista månaderna. Jag håller med dem som inser att Saabs volymer är för små för att överleva. Det är ren matematik! Saab har inte visat upp vinst många gånger under sin livstid vilket faktiskt är ett måste för överlevnad som industri! Saabs möjlighet var att leva tillsammans med ett annat större märke. Så långt var GM tanken god men GM visade sig vara en riktigt dålig partner. De förstod inte Saabs styrka som innovationscentrum och speciella kännetecken. Modeller inklusive el-utveckling stoppades. Kvar står bolaget med en ny 9-5 som kanske är för stor för några större volmer och ur tiden redan. (Min bedömning!) Vi hade kunnat få se en annan utveckling. GMs hantering av Saab de sista månaderna får mig också i all ödmjukhet att undra vilken kompetens som GM har att hantera en sådan här situation.
Läget nu är närmast förtvivlat om man söker en framtid för Saab som eget bilmärke. Kanske kan man utvecklas till ett design och teknikcentrum. Skall man överleva som bilmärke måste man hitta en samarbetspartner som ger synergier och ett klart stöd.
Skulle staten ha gått in som jag nästan tror att t.ex. den franska staten skulle ha gjort? Jag är inte alls så främmande för det som Maud. Dock är förutsättningen att det hade skett tillsammans med en annan bilpartner med styrka – inte en liten sportbils tillverkare! Vi har inte råd att vara dogmatiska i denna fråga. Dock är det bra att inte staten har bistått GM med pengar med risk att förlora dem. Sahlin har verkat påtagligt naiv i denna fråga.
En större och viktigare fråga måste belysas här. Ägarmakten är fortfarande viktig. När det går bra spelar det ingen roll var ägaren sitter – när det går dåligt har vi som nation ingen makt utan tvingas att se en negativ utveckling på åskådarbänk. Vi har allt för lättvindligt lämnat över ägarmakten till intressen utanför landet. Framtiden kan tyvärr kanske visa vår naivitet. Vi behöver uppmuntra ägarskapet. Vi har många rika svenskar som placerar pengarna utomlands men som inte vill agera som svenska industrialister. De agerar säkert rationellt från sina överväganden. Vi behöver i vår ekonomiska kultur och i vårt sätt att utforma regler uppmuntra till initiativ och ägande av den svenska industriella strukturen. Annat kan straffa sig! Ägarskapet har varit nästan illa sett i Sverige eftersom vi drabbats hårdare av 70-tals kulturen än många andra länder. Vi har som nation visat bevis på en enastående förmåga att starta verksamheter inom modern teknik och kreativa branscher. Samtidigt är vi tyvärr också ganska snabba på att ”cacha in” genom att sälja utomlands. Det måste finnas folk i Sverige som är beredda att gå in med pengar om vi ger de rätta förutsättningarna. Jag är inte heller främmande för att staten kan gå in temporärt även om riktningen skall vara privat ägande.
torsdag 14 januari 2010
Vad gör vi lokalt för att undvika en klimatkatastrof?
Jag besökte Vuxenskolans klimatdebatt i Västerås den 13 jan för att få fler svar. Det visade sig bli en uppfriskande men en ganska rörig historia där frågan diskuterades mellan personer som ändå inte möttes speciellt väl. Ett samtal på flera plan. Medverkade gjorde en politiker från varje lokalt parti och 3 ”experter”: Sara Wallentin förbundssekreterare Agenda21, Fred Goldberg Docent KTH och miljöskeptiker, Mikael Ståldal Miljövänner för Kärnkraft. Publiken var ovanlig i sammanhanget och bestod av en övervägande gråhårig samling äldre herrar – dock inte helt utan ungdomar.
Kvällen kom att delas upp i tre delar som inte så väl hängde ihop:
1/ Är den Globala uppvärmningen bluff eller verklighet? Fred Goldberg, miljöskeptiker, fick föra en oemotsagd monolog för sin syn som skeptiker. Ingen annan kunde eller verkade ha kunskaper nog att sätta emot. Jag tror dessutom han hade flera meningsfränder i publiken. Goldberg kännetecknas av alla de karakteristika som kännetecknar de som utmanar den etablerade sanningen vare sig det är klimathotet eller kanske till och med Sept 11th. Andra liknelser ej relevanta: Han presenterar fakta – som han själv valt att presentera – och alla andra bara tror. Politiker vet inget vilket han demonstrerade genom att utmana politiker på faktadueller. Konspirationsteorier, genomgående skepsis mot alla typer av påstående mm mm.
Jag ser politikerns roll att lyssna på alla och göra sin egen bedömning, med viss risk, av vad som är mest trovärdigt. Ingen politiker kan själv ta fram och förstå alla fakta! Var Goldberg trovärdig? Detta kan bara mätas om vi ordnar en riktig debatt med personer som kan möta honom på hans spelhalva. Jag tror däremot att detta bör göras. Vi kan inte utesluta att han har rätt! – även om hans metoder inte övertygade mig. Vi kan heller inte blunda för att det kommit fram frågetecken kring den etablerade sanningens ursprung som inte heller är övertygande. Goldberg fick ännu inte mig att överge den mest etablerade slutsatsen om klimatpåverkan – och den mest optimistiska eftersom vi då kan göra något åt uppvärmningen.
Goldberg har egentligen två teser: a/ Koldioxidutsläppen och speciellt de mänskliga har försumbar betydelse för klimatutvecklingen. b/ Vi går snarare mot en istid än en värmetid på lite sikt.
Om han har rätt i sitt först påstående är jag riktigt bekymrad. Då kan vi inte göra så mycket åt uppvärmningen utan måste koncentrera oss på att hantera en växande världskris med stora folkrörelser och mindre utrymme för jordens befolkning. En minskning av befolkningen för att möta en lägre försörjningskapacitet blir inte vacker. Sådant tillhör det obehagligaste mänskligheten kan stå inför. Har han rätt i sin andra tes har vi mindre problem men det finns ju ett ytterligare skäl till att minska fossilberoendet för energiförsörjningen. Det fossila bränslet kommer att ta slut. Detta skäl kan inte diskuteras och räcker fullt ut för att vi som politiker måste göra allt vad vi kan för en energiomställning. Kanske Köpenhamnsmötet skulle ha omformulerat sina mål?
2/ den andra delen var en kärnkraftsdebatt i riktigt klassisk tappning. Speciellt intressant då den övervägande delen av publiken var pensionerade kärnkrafts och ABB-ingenjörer. Inget nytt framkom egentligen. Jag kunde konstatera att kärnkraftsmotståndet fortfarande är av emotionell natur. Jag tror att de som i sin ungdom hårt engagerade sig i kärnkraftsrörelsen inte har möjlighet att ändra sig även om nya fakta och tekniska metoder kommer fram. Samtidigt vill jag respektera de som har en annan uppfattning än vad jag själv har. Finns ingen sådan opinion skulle jag börja bli rädd för att farorna med kärnkraft inte tillräckligt beaktades. Intressant men inte förvånande att kärnkraftsförespråkarna i salen var en överväldigande majoritet.
3/ Slutligen var den tredje delen ett samtal om hur vi kan hjälpas åt lokalt att förbättra miljö och energi arbetet. Egentligen var politikerna rörande ense om det mesta. Flera goda idéer och åtgärder hördes. Lite olika prioriteringar från olika partier men inget motsade vartannat. Lite tävlade man om att låta bäst – precis som den politiska ritualen är och som den måste accepteras få vara. Hoppas bara att inte valrörelsen leder till att detta arbete användes som slagträ och att man avsiktligt misstror varandra. Jag tycker att det finns ett utomordentligt tillfälle till samarbete. Det skulle visa att politiker kan handla och återge allmänheten lite förtroende för politikerna.
Varför lyckades man inte komma överens i Köpenhamn? Kanske Köpenhamn ändå gav mer resultat än vad som kunde demonstreras i avtal. Fortfarande kan inte politiker göra mycket mer officiellt än vad den allmänna opinionen tillåter. Därför är opinionsbildning så viktigt. Historien har visat att det är först när opinionen blir stark nog som politiker vågar handla. Om inte kan världspolitikerna leda oss riktigt illa! Här måste jag också få säga något om demokratin. Det demokratins svaghet att politiker måste tänka på sina omval men också dess helt enastående styrka att vi alla kan påverka.
Kvällen kom att delas upp i tre delar som inte så väl hängde ihop:
1/ Är den Globala uppvärmningen bluff eller verklighet? Fred Goldberg, miljöskeptiker, fick föra en oemotsagd monolog för sin syn som skeptiker. Ingen annan kunde eller verkade ha kunskaper nog att sätta emot. Jag tror dessutom han hade flera meningsfränder i publiken. Goldberg kännetecknas av alla de karakteristika som kännetecknar de som utmanar den etablerade sanningen vare sig det är klimathotet eller kanske till och med Sept 11th. Andra liknelser ej relevanta: Han presenterar fakta – som han själv valt att presentera – och alla andra bara tror. Politiker vet inget vilket han demonstrerade genom att utmana politiker på faktadueller. Konspirationsteorier, genomgående skepsis mot alla typer av påstående mm mm.
Jag ser politikerns roll att lyssna på alla och göra sin egen bedömning, med viss risk, av vad som är mest trovärdigt. Ingen politiker kan själv ta fram och förstå alla fakta! Var Goldberg trovärdig? Detta kan bara mätas om vi ordnar en riktig debatt med personer som kan möta honom på hans spelhalva. Jag tror däremot att detta bör göras. Vi kan inte utesluta att han har rätt! – även om hans metoder inte övertygade mig. Vi kan heller inte blunda för att det kommit fram frågetecken kring den etablerade sanningens ursprung som inte heller är övertygande. Goldberg fick ännu inte mig att överge den mest etablerade slutsatsen om klimatpåverkan – och den mest optimistiska eftersom vi då kan göra något åt uppvärmningen.
Goldberg har egentligen två teser: a/ Koldioxidutsläppen och speciellt de mänskliga har försumbar betydelse för klimatutvecklingen. b/ Vi går snarare mot en istid än en värmetid på lite sikt.
Om han har rätt i sitt först påstående är jag riktigt bekymrad. Då kan vi inte göra så mycket åt uppvärmningen utan måste koncentrera oss på att hantera en växande världskris med stora folkrörelser och mindre utrymme för jordens befolkning. En minskning av befolkningen för att möta en lägre försörjningskapacitet blir inte vacker. Sådant tillhör det obehagligaste mänskligheten kan stå inför. Har han rätt i sin andra tes har vi mindre problem men det finns ju ett ytterligare skäl till att minska fossilberoendet för energiförsörjningen. Det fossila bränslet kommer att ta slut. Detta skäl kan inte diskuteras och räcker fullt ut för att vi som politiker måste göra allt vad vi kan för en energiomställning. Kanske Köpenhamnsmötet skulle ha omformulerat sina mål?
2/ den andra delen var en kärnkraftsdebatt i riktigt klassisk tappning. Speciellt intressant då den övervägande delen av publiken var pensionerade kärnkrafts och ABB-ingenjörer. Inget nytt framkom egentligen. Jag kunde konstatera att kärnkraftsmotståndet fortfarande är av emotionell natur. Jag tror att de som i sin ungdom hårt engagerade sig i kärnkraftsrörelsen inte har möjlighet att ändra sig även om nya fakta och tekniska metoder kommer fram. Samtidigt vill jag respektera de som har en annan uppfattning än vad jag själv har. Finns ingen sådan opinion skulle jag börja bli rädd för att farorna med kärnkraft inte tillräckligt beaktades. Intressant men inte förvånande att kärnkraftsförespråkarna i salen var en överväldigande majoritet.
3/ Slutligen var den tredje delen ett samtal om hur vi kan hjälpas åt lokalt att förbättra miljö och energi arbetet. Egentligen var politikerna rörande ense om det mesta. Flera goda idéer och åtgärder hördes. Lite olika prioriteringar från olika partier men inget motsade vartannat. Lite tävlade man om att låta bäst – precis som den politiska ritualen är och som den måste accepteras få vara. Hoppas bara att inte valrörelsen leder till att detta arbete användes som slagträ och att man avsiktligt misstror varandra. Jag tycker att det finns ett utomordentligt tillfälle till samarbete. Det skulle visa att politiker kan handla och återge allmänheten lite förtroende för politikerna.
Varför lyckades man inte komma överens i Köpenhamn? Kanske Köpenhamn ändå gav mer resultat än vad som kunde demonstreras i avtal. Fortfarande kan inte politiker göra mycket mer officiellt än vad den allmänna opinionen tillåter. Därför är opinionsbildning så viktigt. Historien har visat att det är först när opinionen blir stark nog som politiker vågar handla. Om inte kan världspolitikerna leda oss riktigt illa! Här måste jag också få säga något om demokratin. Det demokratins svaghet att politiker måste tänka på sina omval men också dess helt enastående styrka att vi alla kan påverka.
Välkomna att dela mina tankar
Hej,
Jag har skapat denna blogg för att kunna dela med mig av tankar om vad som händer i samhället. Lite om mig själv: Jag är 62 år med en lång industriell och internationell erfarenhet bakom mig. Många år har jag också på fritid ägnat år politiska uppdrag. Jag är Folkpartist för jag tror på människans förmåga och vilja.
Jag kommer inte att skriva speciellt regelbundet utan kanske mer när andan faller på.
Jag har skapat denna blogg för att kunna dela med mig av tankar om vad som händer i samhället. Lite om mig själv: Jag är 62 år med en lång industriell och internationell erfarenhet bakom mig. Många år har jag också på fritid ägnat år politiska uppdrag. Jag är Folkpartist för jag tror på människans förmåga och vilja.
Jag kommer inte att skriva speciellt regelbundet utan kanske mer när andan faller på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)