Parkeringshjälp

Läste i tidningen idag att vi politiker kollas vad gäller t.ex. parkeringsböter. detta får mig att komma ihåg en liten solskenshistoria som inträffade när jag var ute och kampanjade för Folkpartiet på Önsta Gryta.

Det var fullt av bilar och jag hittade bara en gästparkeringsplats där jag satte bilen. När jag sen stod i Fp-ståndet kommer en ung man som jag inte kände springande och berättar för mig, på sin lite brutna svenska, att han sett att jag parkerat på gästparkeringen och att han kollat att jag inte hade tillstånd eftersom parkeringsvaktbolaget just börjat kolla bilarna. Om jag skyndade mig och parkerade om bilen på en plats som han istället föreslog skulle jag klara mig. Det fixade sig och jag sparade några kronor.
Tack du vänlige man. Du var nog inte född i Sverige och jag funderade över om vi som är det kanske kan lära mer om hjälpsam medmänsklighet.

Varför inte miljöpartiet

Jag fick en fråga ute vid valstugan av en ung intresserad. Du säger att miljön och klimatpåverkan ligger dig mycket varmt om hjärtat – varför röstar du då inte på miljöpartiet?
Jag försökte svara med ett par punkter. Först skall jag säga att jag högaktar och respekterar miljöpartiets miljöengagemang. Det kan vi lära oss mer av alla. Samtidigt tror jag att de har fel lösningar. Jag skall försöka förklara hur jag tänker:

- Vissa miljöpartister verkar tro att industriell verksamhet och arbete i sig är en miljöbörda. Vi skall alltså minska ner vår aktivitetsnivå, leva småskaligare och väsentligt förenkla vår livsstil. Det senare kan jag hålla med om men världen ser inte ut som förr. Vi är väsentligt fler på jorden. Skall vi återgå till en situation som rått måste vi minska jordens befolkning mycket drastiskt. Det finns bara ett sätt att begränsa befolkningsutvecklingen: Utbildning och kunskap alla andra sätt är fruktansvärda. För att klara situationen i framtiden krävs mer arbete och mera snillrika lösningar. Vi behöver tydligt värdera de som kan ge oss ny teknik och nya lösningar. Motsatsen finns inte. Det går inte att slappna av. Ineffektiva länder har också visat sig ha en ineffektiv och besvärande miljösituation!

- Vi behöver ha vår energiförsörjning även om vi måste minska energiåtgången. Miljöpartiet verkar tänka mer i känslor än i vetenskapligt grundade riskbedömningar. T ex kommer inte vind och sol ersätta kärnkraften i tid. Kärnkraften står för halva vår elproduktion och det vore förödande om den delvis skulle ersättas med kol och gas. Dessutom har vind och el en annan allvarlig nackdel. Den finns inte alltid tillgänglig och måste då backas upp med annan energi. Det verkar helt enkelt vara svårt att diskutera energi med miljöpartiet. Ibland tror jag att de har ett problem internt med dessa frågor. All energiproduktion har nackdelar och risker. Det finns motståndare till allt och vi måste resonera i termer av rimliga risker.

- Miljöpartiet har ett storstadsperspektiv. Partiet måste anstränga sig mer att se politiken från landsbygdshåll. Man kan inte slå ut transportsektorn där den bäst behövs och är nödvändig. Vi måste först koncentrera våra åtgärder där det finns alternativ.
Jag förstår inte varför miljöpartiet valt att samarbeta med socialisterna. I många frågor står ju faktiskt partiet för frihet och liberalt tänkande. Man förespråkar småföretagande, man accepterar friskolor och privat utförande av samhällsfunktioner för att ta ett par exempel.
Jag ät hoppfull och tror att miljöpartiet i en fruktbar dialog skulle kunna tillföra oss alla något. Som det nu är, är en röst på miljöpartiet också en röst på Mona och Ohly. Detta är faktiskt mitt allra starkaste skäl att avråda röstare att rösta på miljöpartiet just nu. Dessbättre finns miljöpolitiken högt på dagordningen även hos alliansen. Miljöfrågorna finns på dagordningen både på riks och lokalplanet och engagemanget är stort. Samtidigt har inte miljöfrågorna fått det genomslag i valdebatten jag önskat. Varför inte?

Hjälp oss slippa Sverigedemokraterna

Det är en märklig diskussion som förekommer från de rödgröna där de av valtaktiska skäl vill misstänka att Alliansen är beredd att ta stöd av SD vid en valseger. Det kan naturligtvis vara så att de inser att Alliansen kommer att vinna detta val och att problematiken är mer sannolik för alliansen samtidigt som de inte ser faran lika stor för sig själva. Vi skall dock komma ihåg att det även är ett samarbete att söka stöd för att fälla ett förslag som att driva genom det!
Situationen är emellertid helt lika för de två blocken. Man hamnar i samma situation vid en situation med SD i vågmästarposition. De rödgröna säger att man kan tänka bjuda in Fp eller C vid en sådan situation, Alliansen kan lika säkert bjuda in Miljöpartiet. Sådana trevanden görs aldrig innan valet – det skulle vara att mjuka upp argumenten för att rösta på partierna inom sitt block. Likafullt kan man föra ett sådant samtal efter valet
Frågan är vilken konstellation som är mest sannolik som lösning. Fp och C sätter sig aldrig i en regering med kommunister. Det kan nog uteslutas. Mp har visat att man på lokal nivå framgångsrikt kan regera med alliansen. Det finns också många inom alliansen som sympatiserar mycket med miljöpartiets miljöengagemang även om man ofta inte tror på alla Mps lösningar. En undersökning inom Mp har visat att majoriteten av de regionala ordförandena kan tänka sig ett samarbete även om man alls inte kan förvänta sig att Mps ledning i detta skede kan uttala sig för en sådan lösning.
Sverigedemokraterna som vågmästare blir i vilket fall en utmaning. Klart svårare än situationen var med Ny demokrati. Det går nog att ta sig fram ett tag men på längre sikt krävs en blockövergripande lösning Det bästa är naturligtvis att de inte kommer in i riksdagen alls. De kan inte åstadkomma något annat än en oröra. Räkna inte med att SD kan få igenom några förslag inom deras kärnområde: Främlingsfientlighet. Näst bäst är att ett block får majoritet även med SD. Vissa opinionsundersökningar visar på denna möjlighet. Tyvärr tror jag kanske det är väl optimistiskt.

Bäst för Sverige är att inte rösta på SD och därmed orsaka svårigheter för Sverige!

Spela inte med mina besparingar!

Trots alla finanskriser och hårda ord mot bankväsendet händer det igen. HQ bank missköter sig enligt samma mönster vi sett tidigare. Finansinspektion och åklagare ingriper resolut vilket i och för sig är ett friskhetstecken.
Vad är det för mekanismer som ligger bakom? Om jag fattar saker rätt fungerar det något förenklat så här:
Topptjänstemän i en bank får höga bonusar på att förvalta pengar väl. Så långt kan det vara ok för spararna. Samtidigt ger bonusarna bara utfall när transaktioner ger vinst. När transaktioner ger förlust får banken ta smällen. Man kan i värsta fall förlora jobbet vilket inte behöver vara så farligt när det finns andra arbetsgivare nära. Skulle hela banken gå med förlust får staten gå in och hjälpa. Detta är naturligtvis helt osymmetriskt och leder till orimligt risktagande och spel med sparares pengar som insats.
Hur kan detta stoppas. Den enkla men omöjliga lösningen är att göra det hela mer symmetriskt. Om jag som privatperson spelar med pengar får jag ju själv ta förlusten om det går dåligt. Så fungerar inte bonusar. För att vårt ekonomiska system skall må bra måste vi hitta på ett bättre system. I England försökte man men det verkar som om bankerna ändå lyckats gå runt begränsningsreglerna. Vem kan hjälpa oss med mer kreativitet.
- Bankbonusar måste ha klara tak och begränsningar.
- På något sätt måste förluster kännas.
- Etiska regler måste predikas än tydligare och efterlevnaden säkerställas

Alliansen har de mest realistiska lösningarna för att minska klimatpåverkan

Per Larsson, präst i Svenska kyrkan, skriver i dagens VLT om brist på klimatengagemang i valdebatten. Visst har han delvis rätt samtidigt som han nog inte lyssnat på allt.
Vill man vara positiv kan man kanske tro att klimatfrågan inte är så blockskiljande och att det är anledningen till att den inte dyker upp i debatten just nu. I så fall får man hoppas på mer fokusering framöver. Klimatfrågan är en ödesfråga.
Per kommer till slutsatsen att de rödgröna ändå står för den bästa långsiktigheten i frågan. Det kanske är ett önsketänkande utifrån andra politiska preferenser. Alliansen har åstadkommit en stor förändring inom transportsektorn som står för de stora CO2 utsläppen. Inom elproduktionen har de rödgröna och miljöpartiet ett allvarligt problem som kanske förklarar deras tystnad. Vi måste göra något åt vår kärnkraft för att förbereda en föryngring om 10 till 15 år. Vind och vatten kan inte ersätta den elproduktion dessa står för – även om man hoppas. Kärnkraften står för 50% av elproduktionen och vattenkraften nästan för den andra halvan. All elproduktion har miljöpåverkan. Jag tror att MPs kärnkraftsmotstånd hindrar dem för att presentera en realistisk lösning. Jag gillar heller inte kärnkraft men kan konstatera att tekniken utvecklats och att jag kan acceptera denna i valet mellan klimatpåverkan och risker med kärnkraften.
Samtidigt skall vi satsa så mycket det går på biolösningar och andra förnyelsebara alternativ. Vi borde satsa på batteriproduktion i Sverige för att bidra till utvecklingen av batteritekniken. Metanol produktion för att ersätta diesel är ett annat forskningsfält. Vår fordonspark utvecklas allt mer mot snåla dieselmotorer som skulle kunna använda biodiesel.
Sammantaget kommer jag till en annan slutsats än Per. Jag tror att alliansen har mer realistiska förslag men välkomnar MPs drivande roll i miljöfrågor.

Rösta inte för Ohlys utrikespolitik!

Ingen kunde undgå det obehag Mona Sahlin visade när hon försökte förklara de rödgrönas utrikespolitik. Hon försökte svänga sig med att det som ändå stod inte stod eller var menat att tolkas som det stod. Jag förstår hennes obehag inför Ohlys kommunism. Hela svenska folket bör dela hennes obehag och undvika att rösta in vänstern i en regering. Sahlin försökte undvika Ohly som samarbetspartner men blev mer eller mindre tvingad av krafter inom partiet. Jag respekterar henne för detta men inser samtidigt att hon inte är tillräckligt stark för att hålla dem borta och det inflytande de på detta sätt får på svensk politik. Göran Persson visade större styrka.
Sahlin säger att hennes styrka är kompromissförmåga. Så är det nog. Hon har inte styrka att föra sin egen linje utan låter både vänstern och miljöpartiet få ett stort inflytande. Vad gäller miljöpartiet kan många goda idéer accepteras men vad gäller vänstern är det ett stort problem för Sverige. Vi måste räkna med att samma svårigheter kan kvarstå även i en regeringsställning. Ohly representerar kommunism i dess gamla betydelse. En ekonomi byggd på stor offentlig sektor och obegränsat skatteuttag utan förståelse för ett näringsliv som är nödvändigt att tillföra resurser. Resultatet av Ohlys inflytande kan bli ett samhälle som närmar sig ett gammalt östeuropeiskt mönster där ekonomin försvagas och därmed välfärden. Utrikespolitiskt hör jag tongångar från vänstern på slutet av 60-talet. USA är den enda boven som nämns explicit.
Jag förstår att Sahlin har kompromissat så att hon låtit vänstern få inflytande på text som inte direkt rör svenskarna inför valet. Det är dock så att det sätt vi bedriver vår utrikespolitik måste vara konsekvent och något som kan samla breda majoriteter. Det förstod socialdemokratin förr men tyvärr tycks man ha glömt detta nu.
Låt oss hoppas att de rödgrönas program inte behöver verkställas. Det är inte bra för Sverige.

Svenska folket skall sig själv döma – men hur?

På sista tiden har en debatt förts om nämndemannaskapet framtid. Skall det vara kvar? Skall man bredda utanför politikerkretsen som idag utgör bas?

Sverige har en lång tradition av folkigt domstolsväsende. Nämndemannen hade mycket hög status i det gamla samhället. Uppdraget ansågs så viktigt att nämndemannen oftast fick en gård att bruka som del av uppdraget. Nämndemannagården finns i de flesta byar och vittnar om hög status. Genom mämndemannasystemet fick man koppling mellan folks rättsmedvetande och domar och genom riksdagen lagstiftning.

Hur är det idag.? Politiska partier utser nämndemän. Ofta är det personer med lång erfarenhet men också ofta de som på grund av ålder eller andra skäl inte valts till de främsta politiska uppdragen. Jag vill dock hävda att det är personer med samhällsintresse och stort engagemang för rättsfrågor. Tyvärr representerar kåren dock på inget sätt ett snitt av befolkningen.

En mycket viktig orsak till detta är att uppdraget inte betalas. Idag ersätts en dag med 2-300 kr per full dag efter skatt. Det är lägre än ett traktamente och innebär naturligtvis att det mestadels är personer som inte har anställning som kan komma ifråga. Vissa arbetsgivare kanske medger permission med bibehållen lön?)
Skall man få en bättre representation är det detta som först måste åtgärdas. Sen kan men fundera på hur rekryteringen skall ske.

Jag tror att den viktigaste egenskapen är allmänt samhällsengagemang och förmåga att se olika aspekter av situationen. Normalt tjänstgör bara 3 personer per fall. Dessa måste ha förmåga till en vid syn annars är 3 personer för få för att fungera representativt. Vi vill gärna se fler yngre personer, personer i arbete och representation av olika minoritetsgrupper. Jag tror dock inte att det är den politiska rekryteringen som sådan som är problemet. Dessa grupper finns ganska väl representerade i våra politiska organisationer men ändå fungerar inte representativiteten. Gärna rekrytering utanför politiska organisationer men vi måste först fråga oss varför det fungerar dåligt idag annars blir det inte bättre sen.

Skall bli intressant vad domstolsverket kommer fram till. Jag vet att vår professionella domarkår har synpunkter. En viktig sådan är att nämndemännen måste ha god utbildning och erfarenhet. Personligt intresse är en förutsättning men inte en garanti för professionalitet.

Wikileak till Sverige - hur berör det oss?

Ingen har misssat att Wikileak tänker placera sina servrar i Sverige. Piratpartiet kommer att ta sig an dem. För att svensk lagstiftning skall gälla krävs svensk ansvarig utgivare. Kommer Piratpartiet även här att ställa upp?

Jag tillhörde dem som var emot FRA-lagen eftersom jag tycker man måste försvara vår integritetets och offentlighetsprincip. Detta är friheter som vi bör vara stolta över. Friheter kräver dock ansvar och omdöme annars förlorar vi dem. Nu ställer piratpartiet upp , enligt min mening, omdömeslöst och kan därför komma att undergräva vår frihet. Helt emot vad man vill och kanske beroende på ungdomlig dumhet.

Varför detta. Wikileak publicerar utläckt material. Det är i och för sig bra med lite läckor så att myndigheter – även krigsadministrationer – granskas. Samtidigt bygger detta på en mycket stor grad av omdöme så att enbart material som inte skadar utan som belyser felaktigheter når ut. Våra dagstidningar har normalt detta omdöme. Det vi ser är emellertid ett ganska okritiskt publicerande där man verkar vara driven av mer än omdömesfull sanningsjakt. Själva publiceringen verkar vara en drivkraft i sig. Då kan det bli farligt.

Det här är inte och får inte vara en politisk fråga. Politikerna ställer upp grundläggande regler. Det vore trist om politiker känner sig tvingade att skapa mer restriktiva regler för att vi inte klarar av omdömesgill hantering under regelverket.

Respektlös negativ kampanj – har S inget alls längre att komma med?

KD-ledaren Göran Hägglunds ansikte täcks av stämpeln ”helsjukt” och C-ledaren Maud Olofssons av ”dunderdumt”. Fem företrädare för regeringen hängs ut upp och nervända i LO:s affischkampanj som drar i gång idag.
Respektlöst och tråkigt. Respektlöst mot de man angriper men än mer respektlöst mot hela svenska folket. Tror man verkligen att svenska folket är så dumma att man uppskattar denna typ av omogen kampanj på en nivå som kan kanske kunde förvänta sig av mycket omogna personer.
Kampanjen kan uppfattas som att det är heldumt att stjälpa den sittande regeringen. Jag tycker att kampanjen ytterligare bevisar detta . Dock - så väl är det nog inte. Den bevisar att man inte har några egna idéer utan helt måste förlita sig på negativa känslor i sin valkampanj. Är kampanjen ytterligare ett bevis på en misslyckad S-skola där omdöme har förlorats hos en generation S/LO politiker.
Som FP-politiker och svensk måste man beklaga även om jag är övertygad om att svenska folket inte kommer att hylla dessa metoder.

Nu säger man att man om två veckor kommer med förslag om hur man vill göra. Låt oss se. Jag återkommer med kommentarer.

I en annan kampanj – både på affischer och i TV vill socialdemokraterna göra något åt ungdomsarbetslösheten. Det är bra! Jag tror att S är helt uppriktiga i denna fråga. Det är bara så att alla tycker som dem. S slår in öppna dörrar! Det är fullständigt klart att vi måste ta itu med detta än mer än vad som görs idag. Får inte unga människor jobb när de avslutat skolan kan det gå snett från början.
Det är bra att man vill men frågan är vem som har några lösningar. För att svara på denna fråga skall man fråga sig varför inte unga får jobb. Jag vill hävda att S inte har några lösningar utan snarare tagit beslut tidigare som lett till dagens situation – men det är bra att man vill. Jag välkomnar dem att läsa våra (FPs förslag)

- Fler lärlingsutbildningar
- Omforma yrkesutbildningen så att färre unga går ut utan fullständiga gymnasiebetyg. Vi lever fortfarande med sviterna efter ett skolmisslyckande under s-regeringarna.
- Snabb vägledning åt unga på arbetsförmedlingen. Unga skall ha prioritet
- Jobbkrav på socialbidrag
- Nej till ungdomsskatten. Behåll den lägre arbetsgivaravgiften för alla anställda under 26år. Det finns idag ett motstånd att anställa eftersom lön i förhållande till erfarenhet är ogynnsam.

I grunden handlar det också om ett näringsliv som fungerar väl och söker mer arbetskraft. Sverige har under alliansen tagit sig snabbare ur krisen än andra länder. Dessutom med ett netto på ca 20 miljarder till staten från bankstödet. Andra länder är mycket avundsjuka. Alliansregeringen har idéer och resurser. Mot bakgrund av detta kan man förstå den negativa reklamen när man inte vet vad man skall göra.

Tillväxtens gränser

Tidningen Ingenjören har der senaste numren haft ett antal ambitiösa och tänkvärda artiklar om tillväxtens gränser och hur miljö och resursfrågor påverkar vår framtid. Vad kan hända och vad kan vi göra åt det. Tidningen sprids som medlemstidning till ingenjörer i Sverige. Det är intressant att framtidsfrågor har en så framträdande plats i detta forum.

Miljöfrågorna har tidigare framför allt debatterats inom miljörörelsen och politiskt har miljöpartiet ansett sig ha någon form av monopol.
Miljörörelsen har gjort, och gör, ett bra jobb som ”väckare” men har tyvärr inga bra svar på vad som behöver göras. Jag finner allt för ofta känslomässiga låsningar kring åtgärder som förhindrar rationellt tänkande. Detta gäller t.ex. kärnkraften. Miljörörelsens företrädare visar ibland en teknikfientlighet eftersom man menar att tekniken har lett oss till var vi är idag. Det är rätt men tekniken är bara verktyg för våra ambitioner. Tekniken kan användas fel men också vara den enda möjligheten att leda oss rätt. Ingenjörens artiklar är mycket bra och väjer inte för obehagliga sanningar eller krav på radikalt nytänkande.

Bara lite sammanfattande tankar:

Jorden befolkning växer exponentiellt. Allt fler ställer krav på resurser i form av energi och råvaror där vi i fler och fler fall snart når peak production. Högkonsumerande nationer visar bara begränsad vilja att ändra sin livsstil.
Ovanstående ekvation går inte ihop inom så lite som en generations tidsperspektiv. Vad kan hända?
- Vi kan lyckas att korrigera oss. Högkonsumerande nationer måste ändra sin livsstil för att utvecklingsländerna skall visa något intresse att också ändra sina mål. En ny ekonomisk modell måste utvecklas där inte hela det ekonomiska systemet faller om vi inte har ständigt ökande tillväxttal mätt i traditionell BNP. Massor av nya tekniska lösningar måste komma fram som är väsentligt mindre resurskrävande både vad gäller energikonsumtion, energiproduktion och råvarubehov. Vårt resmönster kan behöva ändras drastiskt.
Jag vill inte tro att detta är omöjligt – frågan är om vi är mogna till förändringar förrän det är för sent.

- Det andra alternativet är att resursåtgång och befolkning drastiskt reduceras genom oroligheter, krig, sjukdomar och förlust av mänsklig värdighet. Vi kan stå inför ett monstruöst elände som inte lämnar någon utanför – där vi beklagar våra barn.
Vad som än händer är jag övertygad om att en kommande generation kommer att bedöma vår debatt och våra åtgärder idag som oerhört kortsiktiga, bevakande och futtiga.

Om tidigare betyg i skolan

Vi tog en paus vid Karlfeldtsgården i Avesta. Många med mig har nog sett tavlan med Karlfeldts betyg på väggen i den gamla byggnaden. Varje ämne har bedömts både efter uppnådd kunskap och flit. Vad kloka man var förr. Eleven premierades om man visade flit även om man inte lyckades nå så höga resultat. Man hade insikt att flit lika väl som resultatet i sig ledde till framgång i livet och skulle visas. Likväl som den med goda resultat som glidit fram utan ansträngning hade anledning att bättra på sitt arbete.
Betygsfrågan är en valfråga i år. Jag tror på tidiga betyg medan den rödgröna oppositionen under galgen med tvekan flyttar ner betygen till årskurs 7. Hur det sen blir vet vi nog inte.
Vilka argument hör jag till tidiga betyg:
De tveksamma säger:
- Betyg gör att de svaga tappar modet och slutar kämpa
- Betyg visar olikheter i begåvning. Eftersom alla skall vara lika får dessa olikheter inte visas.
- Betyg leder inte till att rätt typ av livsfärdigheter premieras.

Det första argumentet är rimligt och kräver eftertanke. Samtidigt kan vi inte skydda varandra från att livet är en kamp. Att inte visa sanningen är att inte bry sig om våra barn. Det andra argumentet är naturligtvis rent orimligt och destruktivt. Det tredje argumentet är också rimligt men jag tror att betygen faktiskt är säkrare mätning av resultat enligt läroplan än ett skriftligt omdöme som kan färgas av lärarens sätt och tydlighet att uttrycka sig

För tidigare betyg talar:
- Alla runt eleven, inklusive föräldrar har rätt till en god information om var barnet står och vilken hjälp som kan krävas.
- Betyg i sig är en sporre för ansträngning.
- Eleven har rätt att i tid veta var han/hon står för att kunna korrigera sina ansträngningar och skapa realistiska drömmar om sin framtid
- Skolor måste kunna utvärderas för att undervisningskvaliteten skall säkerställas.

Sammantaget talar detta för tidigare betyg. Det är ett svek mot eleven att dölja konkreta omdömen tills det är försent. Framför allt är det ett svek mot elever från familjer med svagt studiestöd. Elever från miljöer utan studiestöd kan missa möjligheter. Historien har visat att många med hjälp av demonstrerade färdigheter har kunnat göra klassresa. Frånvaron av tidiga betyg verkas cementerande på en existerande samhällsstruktur! Jag tror inte alls det var vad socialisterna avsåg.
En annan viktig aspekt är att våra utmaningar globalt och nationellt framtiden är monstruösa. Om inte våld och fattigdom skall ta över kräver att vi noga ser till att vi maximalt utnyttjar vår förmåga på vilken plats i samhället det än må vara. Det var självklart i en tid då Sverige reste sig från djup nationell fattigdom. Våra globala utmaningar framöver är inte mindre!

Skolavslutningar och prinsessbröllop.

Tyvärr är det ett tag sen jag lade in något på denna sida. Dags att fatta pennan. Lägger in en synpunkt från i juni.

Två saker har varit stora i media. Skolavslutningar och prinsessbröllop.
Skall vi ha skolavslutningar i kyrkan eller inte. Skall vi ha monarki eller inte. Föräldrar vill ha kvar skolavslutningen i kyrkan trots att man inte bekänner sig som kristna. Vi vill ha kvar våra kungligheter trots att hela iden bryter mot vårt demokratiska tänkesätt. Vad har detta gemensamt?
Skolavslutningarna ifrågasätts framför allt av vår nya religiösa rörelse. Humanisterna som hyllar ett antikristet ideal med religiös frenesi. Visst skall skolan vara religiöst neutral. Det är den också även om humanister och andra religioner, som jag ser det, mer än kristendomen möts med respekt från ”intellektuella”. En helt rationell analys leder således till att även skolavslutningen bör vara neutral.
Kungabröllopet har intresserat svenska folket mer än det mesta. Det finns flera rationella skäl till att ha monarkin kvar men dess roll är historisk museal och stämmer inte alls med modernt demokratiskt synsätt. Man kan hävda nationella PR-aspekter och att kungen/drottningen gör att vi slipper president -institutionen. Man kan hävda att Kungen/drottningen är samlande i svåra situationer för landet genom sin tidlöshet. Dock – monarkin är ett levande museum och kungligheterna klarar inte heller fullt ut att leva neutralt i förhållande till olika samhällsklasser och livsmönster.
Så varför vill vi ha dessa sammanhang kvar? Jag tror att politisk rationalitet helt enkelt inte räcker till att förklara hur vi känner, tänker och vill leva. Det finns en irrationell, känslomässig aspekt dessutom. Vi vill ha en gemenskap utanför det rationella, någonting som binder samman oss i ett historiskt perspektiv. Jag tycker inte vi behöver vara helt rationella men vi skall vara på vår vakt när det irrationella börjar ta plats från det rationella.

Hur blir vi bättre på att industrialisera modern hållbar teknik?

Jag tycker vi är dåliga på att industrialisera ny teknik i Sverige. Både företag och näringsdepartement måste bli mer aggressiva! Låt mig ge lite bakgrund:
Nya industrier drivs oftast av att forskning eller omgivning förändrar förutsättningar. Typiska exempel kan vara integrerad elektronik som drivit fram hela IT-vågen, Oljan som drev fram fordonsindustrin, Maxwells ekvationer som drev fram el-tekniken. Allt resulterade i nya industrivågor. Vi var bra i Sverige. Vi var tidiga i datortekniken, byggde bilindustrier och startade ett antal elbolag (som nu är ABB). Vi har nästan alltid varit tidiga i forskningsfronten.

Hållbar energiförsörjning är nu en ny våg av förutsättningar som förändrar förutsättningar. Även här har vi bidragit med tidiga forskningsrön. Det gäller hybridbilar, vindkraftsteknik, förbränningsteknik mm. Men var finns den industriella fortsättningen?

Låt mig ta några exempel: Getrag i Köping satsade på att utveckla en ny drivlina åt fordonsindustrin - en ”elbakaxel”. Getrag är bra på drivlinjer rent allmänt. Man förlorade ordern till Österrike. Varför? Kanske lite statliga teknikpengar skulle ha förändrat situationen. Batteritekniken har det forskats mycket på i Sverige. Var finns industrierna? I Finland satsar European Batteries Oy på en ny 9.000 m2 lithium-ion batteri fabrik i Varkaus. ABB ville satsa på innovativa lösningar för vindkraftsteknik som lades ner. Kanske för att tekniken inte var mogen, kanske för att ABB inte hade pengar just då. Den sydkoreanska varvsjätten Daewoo ska bygga koldioxidfria, flytande kolkraftverk med unik skandinavisk teknik från norsk-svenska Sargas i Oslo och Finspång. Ursprungligen utvecklades den så kallade PFBC-tekniken under 1970-1990-talen av ABB i Finspång. Volvo låg för mer än 10 år sedan långt framme med hybridbilsutveckling där även ABB var med. Nu försöker man komma igen men har missat flera år av försprång.
Jag börjar känna mig mer än gnällig just nu. Vi gör mycket bra i Sverige också. Jag har sådana exempel också. Exemplen ovan bekymrar dock mig. Om jag kunde och fick någon form av möjlighet, politiskt eller utanför politiken, är det jag beskriver dock ett område där jag skulle vilja lägga mer personlig energi. Forskning är bra och vi ligger i förhållande till vår storlek väl framme. Men hur bra är vi på att industrialisera vad vi gör.
Västerås måste föra en aggressiv energipolitik. Vi måste uppmuntra idéer inom högskola och Science park. VLT måste skriva mer om framtidsvänlig teknik. Politikerna måste få tillfälle att lära sig mer om modern teknik. Små steg som vi faktiskt kan göra.

Har Ohly blivit marknadsekonom?

Jag lyssnade på en kort debatt mellan Ohly och Björklund angående EMU samarbetet. Vi har alla sett hur stödet för en gemensam valuta minskat i Sverige under den sista månaden. Sannolikt beror detta av problemen i Grekland. Skulle problemen bli mindre med en nationell grekisk valuta?
Ohly menade detta väldigt tydligt medan Björklund hävdade motsatsen och pekade även på de långsiktigt gynnsamma effekterna av en gemensam valuta. Detta får mig att fundera över om Ohly vill låta marknadskrafterna ta över. Jag skall försöka förklara hur jag tänker.
Jag är inte nationalekonom och den som vet mer får ursäkta mitt amatörmässiga resonemang. Så här ser jag det: Hade Grekland haft egen valuta hade landet fått en ökad inflation och minskat värde av den grekiska valutan. Marknadskrafterna hade då verkat så att den grekiska industrin blivit mer konkurrenskraftig gentemot import och i export konkurrens. Inget kan emellertid ske utan kostnad. Des om fått betala hade varit det grekiska folket i form av lägre köpkraft (=lägre löner) och mer arbete. Så lång hade det väl varit ok. Vad värre är, är att det nästan alltid blir de svagaste som får sitta emellan. Samtidigt minskar incitamenten för de förändringar som borde ske i grekland. En Ohlys marknadsekonomisk lösning.
Om vi istället håller valutan fix måste politiker och industri vidta åtgärder. Förmodligen tuffa sådana både i den offentliga förvaltningen och i industristrukturen. Jag menar att det, trots att demokratins sätts på sina svåraste prov, är bättre eftersom det leder till geno mtänkta och nödvändiga förändringar. Även beslutade lönesänkningar blir bättre än automatiska beroende på inflation.
Möjligen hade en kombination varit den bästa lösningen men jag hävdar att de genomtänkta förändringarna är det bästa för Grekland. Någon får rätta mig om jag har fel.
Så långt nationalekonomi. Politiskt var det emellertid intressant att höra Ohlys argumentation som jag faktiskt tycker går tvärs den planekonomiska syn som kommunismen står för. Vet karln hur han resonerar egentligen?

”Arbetande” mot ”bidragstagare” – Inge bra!

Hörde på TV en ”nysvensk” uttala sig: Sverige är mycket bra men hur kan det komma sig att den första myndighet vi som invandrare kommer i kontakt med är socialkontoret och inte arbetsförmedlingen? Ett uttalande som tåls att fundera över. Jag tänker vidare på vår syn på arbete i ett politiskt perspektiv:

Håller Socialdemokraterna att bli ett parti som i alla lägen först ser till intressena hos dem som lever på annat än arbetsinkomst? Vart har det gamla arbetarpartiet tagit vägen?

Alliansen talar å andra sidan för det mesta om arbetslinjen. Man gör det för att det på sikt är den enda inställningen som skapar varaktigt välstånd i Sverige. Kanske talar man så ofta om just detta att man glömmer att de som lever på bidrag faktiskt gör det för att de råkar var i en annan fas av livet. Det är förfärligt om vi sätter värderingar på människor beroende på hur man får sitt livsuppehälle. Pensionärer, studerande, sjuka, föräldralediga och arbetssökande har all rätt att leva väl och skall kunna göra så med stolthet.
Problemet är att en liten del, mycket liten del men ändå, överutnyttjar systemet. Det är kanske inte ett ekonomiskt jätteproblem men det är ett stort problem för alla hederliga eftersom de enda metoderna att stävja missbruket med viss automatik slår på de hedervärda. Kan man hitta en bättre lösning att stävja missbruk? Till och med ren övervakning kan vara bättre än generella ekonomiska incitament.

Det är förfärligt om vi börjar skönja en polarisering i svensk politik där lönearbetande ställs mot dem som för tillfället inte har någon lön och att denna polarisering syns i det politiska spelet. Fortsätter denna utveckling hamnar vi ett märkligt samhälle. Jag tycker mig tydligt märka en visst cyniskt ”friande” till dem som inte har anställning från S sida – naturligtvis för att få mer röster. Samtidigt tycker jag alliansen skall tänka på hur man marknadsför ”arbetslinjen”. Man talar om arbete i ett ädelt syfte: Vi måste ha fler ute i arbetslivet – jag håller fullständigt med. Kanske hade man inte behövt trycka så hårt på det om inte S i tidigare regeringsställning så systematiskt hade glömt bort detta enkla faktum och fört människor in i bidragsberoende – och fortfarande väljer att glömma!

Var Neanderthalarna mer kulturella än vi?

Jag läste att ca 5 % av Stockholmarna begravs utan ceremoni. Inte bara ett slut utan kristen ceremoni utan helt ceremonilöst. Förhoppningsvis med respekt under behandlingen men utan att någon människa följer dem till vilan och på något sätt uttrycker sitt deltagande. Det är mindre andel ute i landet och på den rena landsbygden försumbar andel.
När jag läste fornhistora betecknades som exempel på en kultur när man kunde se begravningsritualer. Håller vi nu på att förlora ett basalt inslag i vår kultur?
Vad beror detta på? Artikeln pekade på en stor andel ensamboende och svaga familjeband. Vi har haft en social familjepolitik som medvetet tagit bort gemenskapsboende för äldre och där familjeband knappast har stått högt på den politiska dagordningen.
Jag tror detta är fel. Jag vill inte bli inföst i den krissdemokatiska fållan för att tycka så. Det är kanske en fundering som borde finnas i andra partier också. Folkpartiet har kämpat väl för ett bättre äldreboende med framgång. Det är bra. Som anständiga människor måste vi kräva att våra äldre tillbringar sin sista tid i en gemenskap så stark att ingen behöver eller vill gå bort i ensamhet.

Den eviga frågan om goda och onda.

Vilka är goda och vilka är onda? Människor som utsatts för ondska får naturligt sympati från varje normalt tänkande människa. Vi polariserar samtidigt mycket snabbt och betraktar de som utsatts för ondska som goda. Det fortsatta stödet till de utsatta var från början ett stöd för det goda mot det onda men kanske det alltför fort blir ett stöd för det onda. Varför blir det på detta sättet? Varför är de som slår sina barn ofta de som tidigare blev slagna av sina fäder? Varför utvecklas befrielserörelser inte allt för sällan till riktigt onda regimer? Varför har vi så svårt att se detta och vara fasta i vår kamp för det goda? Kommunismen uppstod som en kamp mot ett ont förtryck men utvecklade sig till de värsta förtryckarna. Många afrikanska befrielserörelser har fostrat ledare som nu för en ond politik. Judarna fick vår sympati för sin kamp mot vår ondska men varför har man så svårt att ta kraftfulla initiativ till fred nu och istället inte allt för sällan tar till övervåld? Jovisst säkerhet är legitimt men förklarar det allt?
Varför slår de som själv blev slagna sina barn och varför har vi så svårt att klart se vad som är ont och gott i den situation som råder nu?????? Vi måste finna en legitimitet att älska de som blivit förtryckta men samtidigt vara hårda att fördöma när de förtryckta förtrycker. Vi måste leva med denna motsättning i vår inställning och respekteras i denna balans av ställningstagande.

Måste våra företag vara svenska?

Jag har nyss läst om boken ”Livsfarlig ledning” som handlar om ABBs bildande uppgång, fall och räddningsaktion. Det är en rysare som inte blir mindre verklig av att historiens utveckling var en högst verklig situation för alla de två hundratusen som arbetade på företaget. ABB har varit mitt ”arbetshem” i snart 40 år så det är klart att jag läser med stort intresse. Med facit i hand vet vi nu att ABB överlevde krisen och har kommit igen som ett starkare bolag med mycken lärdom i bagaget. Vad vi svenskar inte kanske såg klart var att bilden utomlands var att det var svenska ledare som sågs som syndabockar. Inte bara för höga pensioner utan också för en rad ledningsmissgrepp. Samtidigt har fusionen lyckats mot alla odds – om än med en period av yttersta kris.
Vi har sett ett antal fusioner i svensk industri. AstraZeneka, StoraEnso, TeliaSonera och SonyEriksson är några exempel. I flera fall (ABB, AstraZeneka och StoraEnso) har huvudkontoret placerats utanför Sverige. Från företagsperspektiv har man sett fördelar. I fallet Stora Enso fick man mer betalt om man placerade huvudkontoret i Finland. I alla fall kunde man läsa om att placering av huvudkontor hade mer en formell betydelse. Det var verksamhetens placering som var det viktiga. Speciellt placering av forskning och utveckling. Verkligheten har nog ändå visat att huvudkontorens placering på sikt får betydelse. Stabsfunktioner bemannas företrädesvis från det land huvudkontoret finns och företaget får allt efter tid en stämpel av att tillhöra det land där HK ligger. Till fusionerna skall läggas ett antal direkta utförsäljningar av bolag som Volvo och Saab med flera. Sverige har ”tappat” ett antal ”nationalklenoder”.
I goda tider är detta nog inget att bekymra sig över. VI lever i en internationell värld och Sverige hade ändå varit för litet. I sämre tider kan situationen bli en annan. Människor, även om de leder stora bolag, reagerar något irrationellt. Det är lättare att skära ner kapacitet ju längre bort nedskärningarna görs. Detta drabbar den Svenska verksamheten och de som arbetar här.
Många andra länder har uppvisat en betydligt mer nationalistisk syn. Man har gjort allt för att skydda den nationella verksamheten. Jag tror att ett litet land som Sverige måste ha en mycket internationell syn men jag tror samtidigt att vi varit lite för naiva. Kan detta också vara kopplat till en svensk kultur som inte förmått hylla och värdera de som gör stor industriella insatser i Sverige? Frågan har helt enkelt inte funnits tillräckligt högt upp på politikers och allmänhets dagordning?
Vi kan inte göra så mycket åt vad som redan skett annat än att se till och uppmuntra att vi har kvar en ägarmakt, visar att vi från svenskt håll är mycket kompetenta samt att vi har ledare som är beredda att ta tungt ansvar i de företag vi är engagerade i. Några andra genvägar finns inte!
Det startas ett antal nya verksamheter i Sverige. Speciellt inom innovativa branscher. Vi är faktiskt ganska bra på detta. En ung generation har visat sig ha förmåga att tänka nytt och utveckla idéer. Detta är lysande och jag känner stolthet över detta. Samtidigt känner jag oro över att vi lite för lätt ger upp och säljer ut till utländska företag. Det är för lockande att ta hem stora vinster snabbt och slippa bekymmer och hårt arbete med att utveckla verksamheten mot nya företag. Just som vi gjorde för hundra år sen när de nu gamla och stora företagen skapades. Jag tror att vi som politiker måste uppmärksamma detta och skapa de förutsättningar som stimulerar en utveckling som skapar industrier och utveckling i Sverige helst i ett internationellt samarbetande team. Att utvecklas i Sverige får naturligtvis samtidigt inte betyda avskärmning.
Jag vet inte om du tycker att jag låter lite nationalistisk och trångsynt i en internationell värld? Men – vi får inte vara så naiva att vi tror att andra bekymrar sig så mycket om arbetstillfällen och välstånd i Sverige. Det finns ingen motsättning mellan att arbeta för Sverige och arbeta i ett internationellt perspektiv. Jag vill hävda att detta går hand i hand.
Vi får aldrig glömma att framgångsrikt näringsliv betyder så mycket för den välfärd vi kan fördela. Utan framgångsrika industrier kan inget politiskt parti hantera en välfärdsstat. I valtider kan man ibland få intrycket att så är fallet. Det är så fel. Man kan ha synpunkter på att piska mer än morot använts för att locka människor till större arbetsinsatser. Speciellt i en olycklig tid när antalet arbetstillfällen minskar. Den bakomliggande tanken är dock så riktig. Det finns ingen annan väg än att arbeta mycket, driva företag väl och utveckla nya idéer om vi skall få råd till ett gott liv.

Hur mycket pengar är rimligt att lotta ut?

Postkodlotteriet annonserar grannyra. 75 miljoner skall ut. Vinnarna får ibland tiotals miljoner i vinster. Sammanlagt lottar lotteriet ut flera hundratals miljoner om året. Samtidigt drar man in samma belopp till välgörenhetsorganisationer som annars inte skull fått detta bidrag. Vad är rimligt? Vad är gott?
Är jag bara en gnällig gubbe som reagerar surt? Vi har blivit uppfostrade till solidaritet i detta land. Vi anser det självklart att de rikaste skall dela med sig. Lotterier arbetar i andra riktningen. Ta från många och fördela till ett fåtal som blir rika. I Sverige är detta mycket ok eftersom det alltid varit mer ok att bli rik på lotterier än på arbete. Även rikedom på grund av idrotts eller artist-prestationer är mer ok än vanligt arbete. Har jag fel? Beskattningen av inkomsterna följer mönstret. Vi skall veta att etiken i många andra länder är det omvända. Det är vi som har en ovanlig syn på det här.
Jag tycker att vinsterna i lotterierna har blivit för stora – på gränsen till orimliga. Mekanismen bakom lotteriet är enkelt. Ta in pengar via autogiro som sen glöms bort. Lite mindre pengar i plånboken utan att gemene man direkt ser orsaken. Visa upp glada vinnare i TV och fixa det här med etiken genom att skänka pengar centralt till välgörenhet (vilket i sig är lovvärt och bar för många vi vill hjälpa). Ett oslagbart koncept men ”beskattningen” av de som deltar är faktiskt inte försumbar.
Jag förstår glädjen hos de som vinner. Vanliga människor som säkert förtjänar guldkornet i tillvaron. Jag gratulerar gärna vinnarna och vill inte vara för gnällig men jag tycker att vinsterna just blivit lite för stora när vi talar om belopp på tiotals miljoner. Jämför med de futtiga tusenlappar som kunskapstävlingen i postkodlotteriet kan ge. Kunskap betalar sig inte lika bra som slumpen!
Jag vill att arbete och kunskap skall löna sig. Därför att dessa faktorer för vårt gemensamma samhälle framåt. Det gör inte lotterier. Jag fortsätter i mitt politiska budskap att verka för arbete och kunskap. Gärna lite spel och gamble – men låt utfallen vara lite rimligare.

Hur proffsigt styrs våra skolor egentligen?

Hur proffsigt styrs våra skolor egentligen? Egentligen tror jag att vi ahr duktigt folk i våra skolledningar men jag fick idag höra något som fick mig att fundera över hur proffsigt våra skolor egentligen styrs. Strunt samma vad det var – jag skall kolla upp detaljfrågan med berörda.Låt mig bredda blicken lite.
Vi har i Sverige ett system med kommunala skolor. Detta tillkom för att effektivisera skolan men ledde till viss grad av olikhet mellan skolor och dålig samordning. Folkpartiet har lagt fram ett förslag att förstatliga skolan. Jag är inte lika säker. Kanske finns ändå en god tanke bakom den kommunala grundskolan. Däremot tycker jag att gymnasieskolan skall förstatligas. Kommunerna är för små för en god samordning med ett brett utbud av utbildningar. Man tävlar med varandra om den ena utbildningen smalare än den andra. Samordning mellan kommuner blir svåradministrerad även om detta förekommer i stor utsträckning. Detta är inte bra. En statlig gymnasieskola är bättre.
För grundskolan kvarstår vinsten med en lokalare förankring. Effektiviteten och engagemanget kan bli bättre. Dock gjorde vi nog ett misstag för 30 år sen när vi skapade Proaros som ensam kommunal utförare. Jag satt tidigare i skolstyrelsen där man ägnade mycket tid åt skolans utveckling och utveckling av ledarskap för skolorna. Proaros klara enligt min mening inte detta fullt ut. Uppgiften blir så vid att fackkunskapen kring skolan inte riskerar att inte få tillräckligt utrymme. Samtidigt är konstruktionen med beställare och utförare bra för att kunna samordna med andra utförare av utbildningar. Även om jag nog tycker att man skall vara lite mer kritisk vad gäller att acceptera alternativa utförare. De måste ha något speciellt att tillföra som den kommunala skolan inte klarar – annars har de inget berättigande.
Åter till Proaros. Folkpartiet har i sitt Västerås program föreslagit att Proaros skall delas in en skoldel och en vårddel. Detta är bra. Får vi en kommunal utförare av förskola och grundskola kan den bli riktigt proffsig och utveckla skolan. Inte minst bör man ägna sig åt att utveckla riktigt professionella skolledningar.

Onkologen - hur är det med kötiderna?

Bara en sak till. Läste i VLT om en cancersjuk man som väntar på behandling vid onkologen. Han hade det svårt och behövde, vad jag förstod, snabb behandling. Kötiderna var långa och han fick vänta. Först måste jag säga att jag inte känner igen situationen. Jag har själv varit cancerpatient och fick faktiskt behandling snabbt. Men tydligen har situationen förvärrats.
Det som fick mig att fundera var en kommentar från onkologchefen. Hon skyllde på ett nytt datasystem vars introduktion hade minskat produktionen med 50% under införandet. Man får väl hoppats att effekten blir åt andra håller när det hela är igång. Om det verkligen var en riktig ursäkt är det förfärligt och omöjligt för mig att förstå. Jag är datachef till min proffession och vet att produktionen är helig och inte får störas mer än minimalt i en situation lik denna. Hur i all världen kan detta få ske. I ett företag hade man gått omkull om detta tillåtits. Jag funderar: Finns det möjlige en djupare förklaring. Kan det vara så att produktionen, kärnan i vad man skall göra, inte blir så viktig om man arbetar i en monopolsituation? Kan det vara så? Jag tror inte att de inblandades ambition är låg - tvärtom. I så fall förstår jag varför konkurrens kan tillföra något även i vården. Kärnan i verksamhetn måste få vara det heliga. Det administrativa arbetet måste få ske i bakgrunden. Även om detta måste göras på kvällar och nätter! Känns viktigt att säga detta även om jag inte är säker på att tidningen återgav allt helt korrekt. Jag hoppas åtminstone att det inte var fallet.

Är alla politiker maktgalna egoister?

Läste just en insändare i VLT som förfasade sig över att politikernas entré framför lasarettet var plogad redan kl 7 (när de ändå inte började jobba särskilt tidigt) medan patient-entrén minsann fick vänta.
Vad var egentligen budskapet? Politiker skor sig och bryr sig egentligen inte så mycket om invånarna de är satta att tjäna! Så tolkade jag det. Självklart var det ett missförstånd. Inga politiker, såvitt jag vet, har sina kontor i lasarettsbygganden. Det är i så fall sjukhusets ledning som sitter där. Prioriteringen verkas helt konstig och måste naturligtvis ändras om det verkligen är så. Men det är inte det jag reagerade inför just när jag läste. Nej – just synen på politiker bekymrar mig. Politiker är faktiskt ganska hyggliga människor som strävar efter att göra det så bra som möjligt för medborgarna. Ibland förs en ”käbblande” dialog mellan varandra som inte verkar så förtroendeingivande. Detta är dock främst beroende av ovana och inkompetens att debattera kärnan av uppdraget än en dålig ambition. Politikerna vill faktiskt väl. De representerar allmänheten med alla de fel och brister som allmänheten har. De är samtidigt representanter för allmänheten i ett demokratiskt system. Det bästa styrsystem jag vet trots dess brister.
Jag har själv ett par minne jag kan fundera över.
Jag berättade en gång att jag lämnat politiken för att satsa mer på mitt yrkesliv. Någon i församlingen tyckte att det var ett väldigt klokt beslut. Jag fick tillfälle att berätta för honom hur stolt jag var över att haft ett politiskt uppdrag och att jag gärna vill ta ett nytt. Jag är stolt över att vara politiker. En annan gång fick jag veta att jag satt på men breda bak i stadshuset och håvade in en massa pengar på att göra i stort ingenting. Jag fick tillfälle att förklara förutsättningarna för en fritidspolitiker och att jag faktiskt var på just det mötet av samma intresse som min dialogpartner – av intresse för vårt gemensammas bästa. Vi skildes som vänner som tog varandras händer.
Vi har ett system i Sverige där politikern har anledning att vara stolt. Jag vill hävda att de alla är uppfyllda av att göra sitt bästa för samhället. Massmedia måste få attackera och pröva politiker eftersom vi har gett dem makt som de måste leva upp till på ett etiskt och förtroendeingivande sätt. Gör inte media detta kan det bli farligt. Samtidigt måste goda insatser uppmärksammas för att vi inte skall få ett onödigt avstånd mellan politikern och de hon/han är satt att tjäna.

Kvinnor i styrelser

Läste just att finansmannen Qviberg gick ut och sa att det var bra att kvinnor kom in i företagsstyrelser för då skulle de inse att det inte var deras grej. Rätt citerat eller ej – men så fruktansvärt politiskt inkorrekt. Vittnar det om dåligt omdöme eller stort mod?
Skall vi bli lite seriösa är detta ett svårt ämne. Inte många kvalificerade kvinnor vill bli invalda i styrelser för att de är kvinnor. De vill på samma sätt som män bli invalda på grund av sin kompetens och erfarenhet. Här ligger problemet. Kompetens har nog kvinnor på samma sätt som män men har de erfarenheten? Att arbeta i en bolagsstyrelse kräver erfarenhet av att leda ett företag i någon form. Fler män än kvinnor har denna erfarenhet, därav den dåliga representationen i styrelser. Detta måste vi ändra på! Sverige har hamnat på efterkälken här. Vi har färre kvinnor i ledande positioner än t.ex. länder som USA, Italien eller Frankrike. Länder som vi ofta betraktar som mindre jämlika än Sverige. Hur kan detta komma sig? Jag tror inte att det bara räcker att peka på förklaringar kring sämre hemservice etc. Det finns mer djupgående förklaringar. Är den Svenska jämlikhetsdebatten för kollektivistisk? Pekar den mest på kvinnan som kollektiv och missar att uppmuntrar kvinnors individuella karriärer. Mer direkt: har den sitt ursprung i en vänster som i grunden är kollektivistisk och har vi därför missat att skapa den kulturella beredskapen att ta emot kvinnor som vill göra individuell karriär? Jag ställer frågor som var och en får fundera över.
Det är min fasta övertygelse att fler kvinnor i företagsledningar skulle bidra till en mer komplett ledningssyn och bättre fungerande styrelser. Så fler kvinnor - men man måste börja lägre ner än på styrelsenivå. Det är deprimerande att se att de kvinnor vi ser i svenska bolagsledningar mest finns i stabsfunktioner och inte i affärsledande funktioner. Detta är så fel! I andra länder har jag mött mycket fler kvinnor i affärsledande positioner. Det är också från dessa positioner som VDar och styrelseledamöter rekryteras – inte från stabsfunktioner. ( Vilket kanske också är fel)
Sen kan man böja fundera över om inte den svenska företagsvärlden är för liten. Skyhöga bonusar och löner måste man ta till, sägs det, för att attrahera rätt människor. Kan det fara så att den stackars ordföranden som skall hitta ny ledare har för litet kontaktnät och därför måste betala för mycket. Kan det vara så att en bredare bas att rekrytera från (med mer kvinnor dessutom) skulle ge en mer balanserad ersättningsnivå och bättre resultat?? – Att fundera kring!

Vad är vi bra på i Sverige?

Jag köpte i helgen ett nytt handelverkyg i en av lågpriskedjorna för prylar. 299 kr! Hur kan de sälja så billigt? Ett svenskt motsvarande handverktyg kan inte köpas för det priset. Naturligtvis är svaret billig "Kina-arbetskraft".
Det är också lätt att se vilka företag som går bäst i krisens skugga: Importföretag inom kläder, heminredning och elektronik går bra medan tillverkande industri har det svårt. Fortfarande finns ett stort gap mellan vad vi kan tänkas betala och hur mycket det kostar att tillverka som är lönsamt att utnyttja. Frågan är hur länge detta gap kan kvarstå när utvecklingsländers ekonomi förbättras? Vår industri för ut allt mer tillverkning till lågkostnadsländer. Det heter Global footprint på fackspråk. Det är en nödvändighet men vi måste kanske också tänka på hur vi gör när kostnadsskillnaderna förändras tillbaks.
Vad skall vi syssla med i Sverige om vi inte kan tillverka saker till rätt kostnad? Åtminstone inte enklare. Samtidigt måste vi konstatera att vi ändå är framgångsrika och leder inom många branscher. Kanske vi skall se vilka och vilka faktorer som gör oss speciellt framgångsrika här.

Vi är mycket bra inom: (bara för att ta ett par exempel)
-Musik och kreativa branscher som film och dataspel
-Innovativa IT-företag med nya idéer.
-Faktiskt inom sport om vi räknar framgång i förhållande till invånare
Säkert mycket mer! Vad kännetecknar då de här områdena och vår syn på de människor som skapar framgångarna?
-Vi hyllar framgångsrika utövare förbehållslöst och gör dem kända
-Vi skapar speciella utbildningar för att ungdomar redan i unga år skall få ett intresse
-Vi har en skola som premierar självständigt tänkande
-Vi tillåter framgångsrika utövare att tjäna pengar utan protester.
-Media visar stort intresse och det anses ofint att ha dålig kunskap.

Min enkla fundering är att vi kanske skulle vara mer framgångsrika även inom andra mer verksamheter om vi i något större omfattning accepterade dessa framgångsfaktorer. Det finns många områden som inte är så beroende av låg tillverkningskostnad utan kräver mer systemorienterad kompetens som vi som tillägg till vad jag räknade upp faktiskt är bra på i Sverige. Kanske beroende på god och prestigelös samarbetsförmåga.
För att sammanfatta mina funderingar. Vi är faktiskt bra på mycket. Jag är optimist vad gäller Sverige. Kanske skall vi dock se lite mer på vad som gör oss bra på det vi är bra på och använda detta koncept inom andra områden. Matematik, fysik och teknik behöver återfå den status dessa ämnen hade en gång i tiden. Datateknik ger oss inte allt.Duktiga människor inom fler områden måste hyllas. En gång skapade vi Nobelpriset!
Jag tror dessutom att vår omsorgssektor på många plan har lärt oss något vi kan utveckla vidare men det får bli ett separat ämne.

Vigsel i Kyrkan

Har varit i kyrkan idag och lyssnat på en uppfriskande predikan. Bland annat handlade det om vigsel av samkönade par. Pastorn talade om det på ett ödmjukt sätt. Det finns olika tolkningar av ordet äktenskap utifrån Bibeln. Alla är inte överens mellan kyrkor och inom kyrkor. Det vore tråkigt om denna fråga skulle bli en skiljefråga som förhindrar det närmande som skett mellan olika kyrkor. Min absoluta uppfattning är naturligtvis att människor som älskar varandra skall i samhällets ögon kunna få gifta sig. Så är också lagstiftningen i Sverige.
Samtidigt måste var och en ha sin religiösa uppfattning i frågan. Samhället skall inte ställa ultimatum till präster hur de skall förhålla sig. Inom Kristenheten finns en öppenhet inom andra religioner kan frågan inte ens diskuteras.
Det finns bara en utväg: Skilj samhällets giftomålslag från kyrkans vigslar. Vi är ett sekulärt samhälle numera och ett samhälle med flera kyrkor av olika religiösa bekännelser.Vi måste göra som t.ex. Frankrike. Sen får var och en som vill ha kyrklig vigsel välja den präst som känner detta riktigt - alla konfirmerar sen detta med en samhällets förbindelse. Vi skall heller inte fördöma de präster som utifrån sin övertygelse tvekar.
Speciellt inom Svenska kyrkan vet jag att man gärna vill ha kvar sin vigselrätt. Traditionen är särskilt stark här - frikyrkan har inte haft vigselrätt mer än ett halvt sekel och vissa kyrkor har alls ingen vigselrätt. Jag tycker fortfarande, även med delat begrepp, att kyrkan har kvar sin "vigselrätt" och kan tillföra en ytterligare dimension till parets förening. En delad och separerad vigselrätt ser jag inte som en konflikt. Blir inte saker enklare om man delar upp begreppen?

Kan man kritisera journalister?

Jovisst kan man det men det faktum att jag bara ställer frågan är ju betänkligt. Det kan väl ändå inte vara så att journalisten i kraft av sin makt över media och en stark sammanhållning tenderar att bli om inte osårbara så få en väl favoriserad ställning? Journalister vill säkert vara korrekta och objektiva men hela mediabranchen idag utsätter dem för risker.
Ett par exempel:
1/ Västerås skolor har alldeles nyligen infört små bärbara datorer till sina elever. Tanken är att varje elev skall ha en egen dator. Detta är redan regel på många friskolor. Skolorna införde en gång i tiden papper istället för griffeltavlor eftersom det var vad som skulle möta i verkliga livet. Idag utförs inget kontorsarbete utan datorer. Det är följaktligen naturligt att även elever har datorer på sina bänkar. Med detta följer att lärarna måste lära sig hur dessa hjälpmedel bäst skall användas i undervisningen. Det har kritiserats i media att Västerås ligger efter i detta avseende.
Vad skrivs nu då? Jag ser många artiklar som belyser riskerna med datorer. Svagare elever använder datorn fel, spelberoende kan uppstå, lärarens roll minskar eftersom detta kan tänkas vara billigare etc. Mer negativa insändare än artiklar men ändå. Kanske skulle man hoppas att återgivningen försökte se det hela mer positivt även om journalistens uppgift alltid skall vara att gräva fram obehagliga fakta.
1/ Jag hörde en intervju med en politiker om arbetsmarknaden. Det var inte en intervju utan mer en debatt mellan journalisten och politikern. Jag vet – journalisten använde denna metod för att testa politikerns argument men det var en tydlig obalans där politikern inte kunde bemöta journalisten. Metoden ställer snabbt nästan omöjliga krav på journalister att bemöta alla politiker på samma sätt. Görs inte det kan journalisten snabbt bli beskylld för ”vriden” åt ett visst håll.
I stort tycker jag nog att vi har en ansvarsmedveten journalistkår och jag vill inte starta en stor debatt om journalistens arbetsmetoder. Vad jag emellertid vill hävda är att journalisten har en stor makt som opinionsbildare och ständigt inom sin kår måste ah ett levande samtal om sina metoder.

Hur kunde det gå så illa för Saab?

Jag är en mycket förtjust Saab-ägare. Jag tror jag haft 10 Saab-bilar av i stort sett alla modeller och fortfarande kör Saab. Naturligtvis känns det som nu sker med det gamla bilmärket oerhört tråkigt även om de svåra konsekvenserna för de anställda mest bör uppta våra tankar.
Saab är ett exempel på Sveriges industriella styrka: Innovativitet, effektivitet i liten skala och oförvägenhet att ge sig ut på världsmarknaden. Samtidigt visar det vår svaghet. Vi är ett litet land som inte lyckas nå upp den industriella styrka och volym som behövs.
Det har skrivits spaltkilometrar om Saab de sista månaderna. Jag håller med dem som inser att Saabs volymer är för små för att överleva. Det är ren matematik! Saab har inte visat upp vinst många gånger under sin livstid vilket faktiskt är ett måste för överlevnad som industri! Saabs möjlighet var att leva tillsammans med ett annat större märke. Så långt var GM tanken god men GM visade sig vara en riktigt dålig partner. De förstod inte Saabs styrka som innovationscentrum och speciella kännetecken. Modeller inklusive el-utveckling stoppades. Kvar står bolaget med en ny 9-5 som kanske är för stor för några större volmer och ur tiden redan. (Min bedömning!) Vi hade kunnat få se en annan utveckling. GMs hantering av Saab de sista månaderna får mig också i all ödmjukhet att undra vilken kompetens som GM har att hantera en sådan här situation.
Läget nu är närmast förtvivlat om man söker en framtid för Saab som eget bilmärke. Kanske kan man utvecklas till ett design och teknikcentrum. Skall man överleva som bilmärke måste man hitta en samarbetspartner som ger synergier och ett klart stöd.
Skulle staten ha gått in som jag nästan tror att t.ex. den franska staten skulle ha gjort? Jag är inte alls så främmande för det som Maud. Dock är förutsättningen att det hade skett tillsammans med en annan bilpartner med styrka – inte en liten sportbils tillverkare! Vi har inte råd att vara dogmatiska i denna fråga. Dock är det bra att inte staten har bistått GM med pengar med risk att förlora dem. Sahlin har verkat påtagligt naiv i denna fråga.
En större och viktigare fråga måste belysas här. Ägarmakten är fortfarande viktig. När det går bra spelar det ingen roll var ägaren sitter – när det går dåligt har vi som nation ingen makt utan tvingas att se en negativ utveckling på åskådarbänk. Vi har allt för lättvindligt lämnat över ägarmakten till intressen utanför landet. Framtiden kan tyvärr kanske visa vår naivitet. Vi behöver uppmuntra ägarskapet. Vi har många rika svenskar som placerar pengarna utomlands men som inte vill agera som svenska industrialister. De agerar säkert rationellt från sina överväganden. Vi behöver i vår ekonomiska kultur och i vårt sätt att utforma regler uppmuntra till initiativ och ägande av den svenska industriella strukturen. Annat kan straffa sig! Ägarskapet har varit nästan illa sett i Sverige eftersom vi drabbats hårdare av 70-tals kulturen än många andra länder. Vi har som nation visat bevis på en enastående förmåga att starta verksamheter inom modern teknik och kreativa branscher. Samtidigt är vi tyvärr också ganska snabba på att ”cacha in” genom att sälja utomlands. Det måste finnas folk i Sverige som är beredda att gå in med pengar om vi ger de rätta förutsättningarna. Jag är inte heller främmande för att staten kan gå in temporärt även om riktningen skall vara privat ägande.

Vad gör vi lokalt för att undvika en klimatkatastrof?

Jag besökte Vuxenskolans klimatdebatt i Västerås den 13 jan för att få fler svar. Det visade sig bli en uppfriskande men en ganska rörig historia där frågan diskuterades mellan personer som ändå inte möttes speciellt väl. Ett samtal på flera plan. Medverkade gjorde en politiker från varje lokalt parti och 3 ”experter”: Sara Wallentin förbundssekreterare Agenda21, Fred Goldberg Docent KTH och miljöskeptiker, Mikael Ståldal Miljövänner för Kärnkraft. Publiken var ovanlig i sammanhanget och bestod av en övervägande gråhårig samling äldre herrar – dock inte helt utan ungdomar.
Kvällen kom att delas upp i tre delar som inte så väl hängde ihop:
1/ Är den Globala uppvärmningen bluff eller verklighet? Fred Goldberg, miljöskeptiker, fick föra en oemotsagd monolog för sin syn som skeptiker. Ingen annan kunde eller verkade ha kunskaper nog att sätta emot. Jag tror dessutom han hade flera meningsfränder i publiken. Goldberg kännetecknas av alla de karakteristika som kännetecknar de som utmanar den etablerade sanningen vare sig det är klimathotet eller kanske till och med Sept 11th. Andra liknelser ej relevanta: Han presenterar fakta – som han själv valt att presentera – och alla andra bara tror. Politiker vet inget vilket han demonstrerade genom att utmana politiker på faktadueller. Konspirationsteorier, genomgående skepsis mot alla typer av påstående mm mm.
Jag ser politikerns roll att lyssna på alla och göra sin egen bedömning, med viss risk, av vad som är mest trovärdigt. Ingen politiker kan själv ta fram och förstå alla fakta! Var Goldberg trovärdig? Detta kan bara mätas om vi ordnar en riktig debatt med personer som kan möta honom på hans spelhalva. Jag tror däremot att detta bör göras. Vi kan inte utesluta att han har rätt! – även om hans metoder inte övertygade mig. Vi kan heller inte blunda för att det kommit fram frågetecken kring den etablerade sanningens ursprung som inte heller är övertygande. Goldberg fick ännu inte mig att överge den mest etablerade slutsatsen om klimatpåverkan – och den mest optimistiska eftersom vi då kan göra något åt uppvärmningen.
Goldberg har egentligen två teser: a/ Koldioxidutsläppen och speciellt de mänskliga har försumbar betydelse för klimatutvecklingen. b/ Vi går snarare mot en istid än en värmetid på lite sikt.
Om han har rätt i sitt först påstående är jag riktigt bekymrad. Då kan vi inte göra så mycket åt uppvärmningen utan måste koncentrera oss på att hantera en växande världskris med stora folkrörelser och mindre utrymme för jordens befolkning. En minskning av befolkningen för att möta en lägre försörjningskapacitet blir inte vacker. Sådant tillhör det obehagligaste mänskligheten kan stå inför. Har han rätt i sin andra tes har vi mindre problem men det finns ju ett ytterligare skäl till att minska fossilberoendet för energiförsörjningen. Det fossila bränslet kommer att ta slut. Detta skäl kan inte diskuteras och räcker fullt ut för att vi som politiker måste göra allt vad vi kan för en energiomställning. Kanske Köpenhamnsmötet skulle ha omformulerat sina mål?
2/ den andra delen var en kärnkraftsdebatt i riktigt klassisk tappning. Speciellt intressant då den övervägande delen av publiken var pensionerade kärnkrafts och ABB-ingenjörer. Inget nytt framkom egentligen. Jag kunde konstatera att kärnkraftsmotståndet fortfarande är av emotionell natur. Jag tror att de som i sin ungdom hårt engagerade sig i kärnkraftsrörelsen inte har möjlighet att ändra sig även om nya fakta och tekniska metoder kommer fram. Samtidigt vill jag respektera de som har en annan uppfattning än vad jag själv har. Finns ingen sådan opinion skulle jag börja bli rädd för att farorna med kärnkraft inte tillräckligt beaktades. Intressant men inte förvånande att kärnkraftsförespråkarna i salen var en överväldigande majoritet.
3/ Slutligen var den tredje delen ett samtal om hur vi kan hjälpas åt lokalt att förbättra miljö och energi arbetet. Egentligen var politikerna rörande ense om det mesta. Flera goda idéer och åtgärder hördes. Lite olika prioriteringar från olika partier men inget motsade vartannat. Lite tävlade man om att låta bäst – precis som den politiska ritualen är och som den måste accepteras få vara. Hoppas bara att inte valrörelsen leder till att detta arbete användes som slagträ och att man avsiktligt misstror varandra. Jag tycker att det finns ett utomordentligt tillfälle till samarbete. Det skulle visa att politiker kan handla och återge allmänheten lite förtroende för politikerna.
Varför lyckades man inte komma överens i Köpenhamn? Kanske Köpenhamn ändå gav mer resultat än vad som kunde demonstreras i avtal. Fortfarande kan inte politiker göra mycket mer officiellt än vad den allmänna opinionen tillåter. Därför är opinionsbildning så viktigt. Historien har visat att det är först när opinionen blir stark nog som politiker vågar handla. Om inte kan världspolitikerna leda oss riktigt illa! Här måste jag också få säga något om demokratin. Det demokratins svaghet att politiker måste tänka på sina omval men också dess helt enastående styrka att vi alla kan påverka.

Välkomna att dela mina tankar

Hej,

Jag har skapat denna blogg för att kunna dela med mig av tankar om vad som händer i samhället. Lite om mig själv: Jag är 62 år med en lång industriell och internationell erfarenhet bakom mig. Många år har jag också på fritid ägnat år politiska uppdrag. Jag är Folkpartist för jag tror på människans förmåga och vilja.
Jag kommer inte att skriva speciellt regelbundet utan kanske mer när andan faller på.