Är alla politiker maktgalna egoister?

Läste just en insändare i VLT som förfasade sig över att politikernas entré framför lasarettet var plogad redan kl 7 (när de ändå inte började jobba särskilt tidigt) medan patient-entrén minsann fick vänta.
Vad var egentligen budskapet? Politiker skor sig och bryr sig egentligen inte så mycket om invånarna de är satta att tjäna! Så tolkade jag det. Självklart var det ett missförstånd. Inga politiker, såvitt jag vet, har sina kontor i lasarettsbygganden. Det är i så fall sjukhusets ledning som sitter där. Prioriteringen verkas helt konstig och måste naturligtvis ändras om det verkligen är så. Men det är inte det jag reagerade inför just när jag läste. Nej – just synen på politiker bekymrar mig. Politiker är faktiskt ganska hyggliga människor som strävar efter att göra det så bra som möjligt för medborgarna. Ibland förs en ”käbblande” dialog mellan varandra som inte verkar så förtroendeingivande. Detta är dock främst beroende av ovana och inkompetens att debattera kärnan av uppdraget än en dålig ambition. Politikerna vill faktiskt väl. De representerar allmänheten med alla de fel och brister som allmänheten har. De är samtidigt representanter för allmänheten i ett demokratiskt system. Det bästa styrsystem jag vet trots dess brister.
Jag har själv ett par minne jag kan fundera över.
Jag berättade en gång att jag lämnat politiken för att satsa mer på mitt yrkesliv. Någon i församlingen tyckte att det var ett väldigt klokt beslut. Jag fick tillfälle att berätta för honom hur stolt jag var över att haft ett politiskt uppdrag och att jag gärna vill ta ett nytt. Jag är stolt över att vara politiker. En annan gång fick jag veta att jag satt på men breda bak i stadshuset och håvade in en massa pengar på att göra i stort ingenting. Jag fick tillfälle att förklara förutsättningarna för en fritidspolitiker och att jag faktiskt var på just det mötet av samma intresse som min dialogpartner – av intresse för vårt gemensammas bästa. Vi skildes som vänner som tog varandras händer.
Vi har ett system i Sverige där politikern har anledning att vara stolt. Jag vill hävda att de alla är uppfyllda av att göra sitt bästa för samhället. Massmedia måste få attackera och pröva politiker eftersom vi har gett dem makt som de måste leva upp till på ett etiskt och förtroendeingivande sätt. Gör inte media detta kan det bli farligt. Samtidigt måste goda insatser uppmärksammas för att vi inte skall få ett onödigt avstånd mellan politikern och de hon/han är satt att tjäna.