Måste våra företag vara svenska?

Jag har nyss läst om boken ”Livsfarlig ledning” som handlar om ABBs bildande uppgång, fall och räddningsaktion. Det är en rysare som inte blir mindre verklig av att historiens utveckling var en högst verklig situation för alla de två hundratusen som arbetade på företaget. ABB har varit mitt ”arbetshem” i snart 40 år så det är klart att jag läser med stort intresse. Med facit i hand vet vi nu att ABB överlevde krisen och har kommit igen som ett starkare bolag med mycken lärdom i bagaget. Vad vi svenskar inte kanske såg klart var att bilden utomlands var att det var svenska ledare som sågs som syndabockar. Inte bara för höga pensioner utan också för en rad ledningsmissgrepp. Samtidigt har fusionen lyckats mot alla odds – om än med en period av yttersta kris.
Vi har sett ett antal fusioner i svensk industri. AstraZeneka, StoraEnso, TeliaSonera och SonyEriksson är några exempel. I flera fall (ABB, AstraZeneka och StoraEnso) har huvudkontoret placerats utanför Sverige. Från företagsperspektiv har man sett fördelar. I fallet Stora Enso fick man mer betalt om man placerade huvudkontoret i Finland. I alla fall kunde man läsa om att placering av huvudkontor hade mer en formell betydelse. Det var verksamhetens placering som var det viktiga. Speciellt placering av forskning och utveckling. Verkligheten har nog ändå visat att huvudkontorens placering på sikt får betydelse. Stabsfunktioner bemannas företrädesvis från det land huvudkontoret finns och företaget får allt efter tid en stämpel av att tillhöra det land där HK ligger. Till fusionerna skall läggas ett antal direkta utförsäljningar av bolag som Volvo och Saab med flera. Sverige har ”tappat” ett antal ”nationalklenoder”.
I goda tider är detta nog inget att bekymra sig över. VI lever i en internationell värld och Sverige hade ändå varit för litet. I sämre tider kan situationen bli en annan. Människor, även om de leder stora bolag, reagerar något irrationellt. Det är lättare att skära ner kapacitet ju längre bort nedskärningarna görs. Detta drabbar den Svenska verksamheten och de som arbetar här.
Många andra länder har uppvisat en betydligt mer nationalistisk syn. Man har gjort allt för att skydda den nationella verksamheten. Jag tror att ett litet land som Sverige måste ha en mycket internationell syn men jag tror samtidigt att vi varit lite för naiva. Kan detta också vara kopplat till en svensk kultur som inte förmått hylla och värdera de som gör stor industriella insatser i Sverige? Frågan har helt enkelt inte funnits tillräckligt högt upp på politikers och allmänhets dagordning?
Vi kan inte göra så mycket åt vad som redan skett annat än att se till och uppmuntra att vi har kvar en ägarmakt, visar att vi från svenskt håll är mycket kompetenta samt att vi har ledare som är beredda att ta tungt ansvar i de företag vi är engagerade i. Några andra genvägar finns inte!
Det startas ett antal nya verksamheter i Sverige. Speciellt inom innovativa branscher. Vi är faktiskt ganska bra på detta. En ung generation har visat sig ha förmåga att tänka nytt och utveckla idéer. Detta är lysande och jag känner stolthet över detta. Samtidigt känner jag oro över att vi lite för lätt ger upp och säljer ut till utländska företag. Det är för lockande att ta hem stora vinster snabbt och slippa bekymmer och hårt arbete med att utveckla verksamheten mot nya företag. Just som vi gjorde för hundra år sen när de nu gamla och stora företagen skapades. Jag tror att vi som politiker måste uppmärksamma detta och skapa de förutsättningar som stimulerar en utveckling som skapar industrier och utveckling i Sverige helst i ett internationellt samarbetande team. Att utvecklas i Sverige får naturligtvis samtidigt inte betyda avskärmning.
Jag vet inte om du tycker att jag låter lite nationalistisk och trångsynt i en internationell värld? Men – vi får inte vara så naiva att vi tror att andra bekymrar sig så mycket om arbetstillfällen och välstånd i Sverige. Det finns ingen motsättning mellan att arbeta för Sverige och arbeta i ett internationellt perspektiv. Jag vill hävda att detta går hand i hand.
Vi får aldrig glömma att framgångsrikt näringsliv betyder så mycket för den välfärd vi kan fördela. Utan framgångsrika industrier kan inget politiskt parti hantera en välfärdsstat. I valtider kan man ibland få intrycket att så är fallet. Det är så fel. Man kan ha synpunkter på att piska mer än morot använts för att locka människor till större arbetsinsatser. Speciellt i en olycklig tid när antalet arbetstillfällen minskar. Den bakomliggande tanken är dock så riktig. Det finns ingen annan väg än att arbeta mycket, driva företag väl och utveckla nya idéer om vi skall få råd till ett gott liv.

Hur mycket pengar är rimligt att lotta ut?

Postkodlotteriet annonserar grannyra. 75 miljoner skall ut. Vinnarna får ibland tiotals miljoner i vinster. Sammanlagt lottar lotteriet ut flera hundratals miljoner om året. Samtidigt drar man in samma belopp till välgörenhetsorganisationer som annars inte skull fått detta bidrag. Vad är rimligt? Vad är gott?
Är jag bara en gnällig gubbe som reagerar surt? Vi har blivit uppfostrade till solidaritet i detta land. Vi anser det självklart att de rikaste skall dela med sig. Lotterier arbetar i andra riktningen. Ta från många och fördela till ett fåtal som blir rika. I Sverige är detta mycket ok eftersom det alltid varit mer ok att bli rik på lotterier än på arbete. Även rikedom på grund av idrotts eller artist-prestationer är mer ok än vanligt arbete. Har jag fel? Beskattningen av inkomsterna följer mönstret. Vi skall veta att etiken i många andra länder är det omvända. Det är vi som har en ovanlig syn på det här.
Jag tycker att vinsterna i lotterierna har blivit för stora – på gränsen till orimliga. Mekanismen bakom lotteriet är enkelt. Ta in pengar via autogiro som sen glöms bort. Lite mindre pengar i plånboken utan att gemene man direkt ser orsaken. Visa upp glada vinnare i TV och fixa det här med etiken genom att skänka pengar centralt till välgörenhet (vilket i sig är lovvärt och bar för många vi vill hjälpa). Ett oslagbart koncept men ”beskattningen” av de som deltar är faktiskt inte försumbar.
Jag förstår glädjen hos de som vinner. Vanliga människor som säkert förtjänar guldkornet i tillvaron. Jag gratulerar gärna vinnarna och vill inte vara för gnällig men jag tycker att vinsterna just blivit lite för stora när vi talar om belopp på tiotals miljoner. Jämför med de futtiga tusenlappar som kunskapstävlingen i postkodlotteriet kan ge. Kunskap betalar sig inte lika bra som slumpen!
Jag vill att arbete och kunskap skall löna sig. Därför att dessa faktorer för vårt gemensamma samhälle framåt. Det gör inte lotterier. Jag fortsätter i mitt politiska budskap att verka för arbete och kunskap. Gärna lite spel och gamble – men låt utfallen vara lite rimligare.

Hur proffsigt styrs våra skolor egentligen?

Hur proffsigt styrs våra skolor egentligen? Egentligen tror jag att vi ahr duktigt folk i våra skolledningar men jag fick idag höra något som fick mig att fundera över hur proffsigt våra skolor egentligen styrs. Strunt samma vad det var – jag skall kolla upp detaljfrågan med berörda.Låt mig bredda blicken lite.
Vi har i Sverige ett system med kommunala skolor. Detta tillkom för att effektivisera skolan men ledde till viss grad av olikhet mellan skolor och dålig samordning. Folkpartiet har lagt fram ett förslag att förstatliga skolan. Jag är inte lika säker. Kanske finns ändå en god tanke bakom den kommunala grundskolan. Däremot tycker jag att gymnasieskolan skall förstatligas. Kommunerna är för små för en god samordning med ett brett utbud av utbildningar. Man tävlar med varandra om den ena utbildningen smalare än den andra. Samordning mellan kommuner blir svåradministrerad även om detta förekommer i stor utsträckning. Detta är inte bra. En statlig gymnasieskola är bättre.
För grundskolan kvarstår vinsten med en lokalare förankring. Effektiviteten och engagemanget kan bli bättre. Dock gjorde vi nog ett misstag för 30 år sen när vi skapade Proaros som ensam kommunal utförare. Jag satt tidigare i skolstyrelsen där man ägnade mycket tid åt skolans utveckling och utveckling av ledarskap för skolorna. Proaros klara enligt min mening inte detta fullt ut. Uppgiften blir så vid att fackkunskapen kring skolan inte riskerar att inte få tillräckligt utrymme. Samtidigt är konstruktionen med beställare och utförare bra för att kunna samordna med andra utförare av utbildningar. Även om jag nog tycker att man skall vara lite mer kritisk vad gäller att acceptera alternativa utförare. De måste ha något speciellt att tillföra som den kommunala skolan inte klarar – annars har de inget berättigande.
Åter till Proaros. Folkpartiet har i sitt Västerås program föreslagit att Proaros skall delas in en skoldel och en vårddel. Detta är bra. Får vi en kommunal utförare av förskola och grundskola kan den bli riktigt proffsig och utveckla skolan. Inte minst bör man ägna sig åt att utveckla riktigt professionella skolledningar.

Onkologen - hur är det med kötiderna?

Bara en sak till. Läste i VLT om en cancersjuk man som väntar på behandling vid onkologen. Han hade det svårt och behövde, vad jag förstod, snabb behandling. Kötiderna var långa och han fick vänta. Först måste jag säga att jag inte känner igen situationen. Jag har själv varit cancerpatient och fick faktiskt behandling snabbt. Men tydligen har situationen förvärrats.
Det som fick mig att fundera var en kommentar från onkologchefen. Hon skyllde på ett nytt datasystem vars introduktion hade minskat produktionen med 50% under införandet. Man får väl hoppats att effekten blir åt andra håller när det hela är igång. Om det verkligen var en riktig ursäkt är det förfärligt och omöjligt för mig att förstå. Jag är datachef till min proffession och vet att produktionen är helig och inte får störas mer än minimalt i en situation lik denna. Hur i all världen kan detta få ske. I ett företag hade man gått omkull om detta tillåtits. Jag funderar: Finns det möjlige en djupare förklaring. Kan det vara så att produktionen, kärnan i vad man skall göra, inte blir så viktig om man arbetar i en monopolsituation? Kan det vara så? Jag tror inte att de inblandades ambition är låg - tvärtom. I så fall förstår jag varför konkurrens kan tillföra något även i vården. Kärnan i verksamhetn måste få vara det heliga. Det administrativa arbetet måste få ske i bakgrunden. Även om detta måste göras på kvällar och nätter! Känns viktigt att säga detta även om jag inte är säker på att tidningen återgav allt helt korrekt. Jag hoppas åtminstone att det inte var fallet.

Är alla politiker maktgalna egoister?

Läste just en insändare i VLT som förfasade sig över att politikernas entré framför lasarettet var plogad redan kl 7 (när de ändå inte började jobba särskilt tidigt) medan patient-entrén minsann fick vänta.
Vad var egentligen budskapet? Politiker skor sig och bryr sig egentligen inte så mycket om invånarna de är satta att tjäna! Så tolkade jag det. Självklart var det ett missförstånd. Inga politiker, såvitt jag vet, har sina kontor i lasarettsbygganden. Det är i så fall sjukhusets ledning som sitter där. Prioriteringen verkas helt konstig och måste naturligtvis ändras om det verkligen är så. Men det är inte det jag reagerade inför just när jag läste. Nej – just synen på politiker bekymrar mig. Politiker är faktiskt ganska hyggliga människor som strävar efter att göra det så bra som möjligt för medborgarna. Ibland förs en ”käbblande” dialog mellan varandra som inte verkar så förtroendeingivande. Detta är dock främst beroende av ovana och inkompetens att debattera kärnan av uppdraget än en dålig ambition. Politikerna vill faktiskt väl. De representerar allmänheten med alla de fel och brister som allmänheten har. De är samtidigt representanter för allmänheten i ett demokratiskt system. Det bästa styrsystem jag vet trots dess brister.
Jag har själv ett par minne jag kan fundera över.
Jag berättade en gång att jag lämnat politiken för att satsa mer på mitt yrkesliv. Någon i församlingen tyckte att det var ett väldigt klokt beslut. Jag fick tillfälle att berätta för honom hur stolt jag var över att haft ett politiskt uppdrag och att jag gärna vill ta ett nytt. Jag är stolt över att vara politiker. En annan gång fick jag veta att jag satt på men breda bak i stadshuset och håvade in en massa pengar på att göra i stort ingenting. Jag fick tillfälle att förklara förutsättningarna för en fritidspolitiker och att jag faktiskt var på just det mötet av samma intresse som min dialogpartner – av intresse för vårt gemensammas bästa. Vi skildes som vänner som tog varandras händer.
Vi har ett system i Sverige där politikern har anledning att vara stolt. Jag vill hävda att de alla är uppfyllda av att göra sitt bästa för samhället. Massmedia måste få attackera och pröva politiker eftersom vi har gett dem makt som de måste leva upp till på ett etiskt och förtroendeingivande sätt. Gör inte media detta kan det bli farligt. Samtidigt måste goda insatser uppmärksammas för att vi inte skall få ett onödigt avstånd mellan politikern och de hon/han är satt att tjäna.

Kvinnor i styrelser

Läste just att finansmannen Qviberg gick ut och sa att det var bra att kvinnor kom in i företagsstyrelser för då skulle de inse att det inte var deras grej. Rätt citerat eller ej – men så fruktansvärt politiskt inkorrekt. Vittnar det om dåligt omdöme eller stort mod?
Skall vi bli lite seriösa är detta ett svårt ämne. Inte många kvalificerade kvinnor vill bli invalda i styrelser för att de är kvinnor. De vill på samma sätt som män bli invalda på grund av sin kompetens och erfarenhet. Här ligger problemet. Kompetens har nog kvinnor på samma sätt som män men har de erfarenheten? Att arbeta i en bolagsstyrelse kräver erfarenhet av att leda ett företag i någon form. Fler män än kvinnor har denna erfarenhet, därav den dåliga representationen i styrelser. Detta måste vi ändra på! Sverige har hamnat på efterkälken här. Vi har färre kvinnor i ledande positioner än t.ex. länder som USA, Italien eller Frankrike. Länder som vi ofta betraktar som mindre jämlika än Sverige. Hur kan detta komma sig? Jag tror inte att det bara räcker att peka på förklaringar kring sämre hemservice etc. Det finns mer djupgående förklaringar. Är den Svenska jämlikhetsdebatten för kollektivistisk? Pekar den mest på kvinnan som kollektiv och missar att uppmuntrar kvinnors individuella karriärer. Mer direkt: har den sitt ursprung i en vänster som i grunden är kollektivistisk och har vi därför missat att skapa den kulturella beredskapen att ta emot kvinnor som vill göra individuell karriär? Jag ställer frågor som var och en får fundera över.
Det är min fasta övertygelse att fler kvinnor i företagsledningar skulle bidra till en mer komplett ledningssyn och bättre fungerande styrelser. Så fler kvinnor - men man måste börja lägre ner än på styrelsenivå. Det är deprimerande att se att de kvinnor vi ser i svenska bolagsledningar mest finns i stabsfunktioner och inte i affärsledande funktioner. Detta är så fel! I andra länder har jag mött mycket fler kvinnor i affärsledande positioner. Det är också från dessa positioner som VDar och styrelseledamöter rekryteras – inte från stabsfunktioner. ( Vilket kanske också är fel)
Sen kan man böja fundera över om inte den svenska företagsvärlden är för liten. Skyhöga bonusar och löner måste man ta till, sägs det, för att attrahera rätt människor. Kan det fara så att den stackars ordföranden som skall hitta ny ledare har för litet kontaktnät och därför måste betala för mycket. Kan det vara så att en bredare bas att rekrytera från (med mer kvinnor dessutom) skulle ge en mer balanserad ersättningsnivå och bättre resultat?? – Att fundera kring!