Hur blir vi bättre på att industrialisera modern hållbar teknik?

Jag tycker vi är dåliga på att industrialisera ny teknik i Sverige. Både företag och näringsdepartement måste bli mer aggressiva! Låt mig ge lite bakgrund:
Nya industrier drivs oftast av att forskning eller omgivning förändrar förutsättningar. Typiska exempel kan vara integrerad elektronik som drivit fram hela IT-vågen, Oljan som drev fram fordonsindustrin, Maxwells ekvationer som drev fram el-tekniken. Allt resulterade i nya industrivågor. Vi var bra i Sverige. Vi var tidiga i datortekniken, byggde bilindustrier och startade ett antal elbolag (som nu är ABB). Vi har nästan alltid varit tidiga i forskningsfronten.

Hållbar energiförsörjning är nu en ny våg av förutsättningar som förändrar förutsättningar. Även här har vi bidragit med tidiga forskningsrön. Det gäller hybridbilar, vindkraftsteknik, förbränningsteknik mm. Men var finns den industriella fortsättningen?

Låt mig ta några exempel: Getrag i Köping satsade på att utveckla en ny drivlina åt fordonsindustrin - en ”elbakaxel”. Getrag är bra på drivlinjer rent allmänt. Man förlorade ordern till Österrike. Varför? Kanske lite statliga teknikpengar skulle ha förändrat situationen. Batteritekniken har det forskats mycket på i Sverige. Var finns industrierna? I Finland satsar European Batteries Oy på en ny 9.000 m2 lithium-ion batteri fabrik i Varkaus. ABB ville satsa på innovativa lösningar för vindkraftsteknik som lades ner. Kanske för att tekniken inte var mogen, kanske för att ABB inte hade pengar just då. Den sydkoreanska varvsjätten Daewoo ska bygga koldioxidfria, flytande kolkraftverk med unik skandinavisk teknik från norsk-svenska Sargas i Oslo och Finspång. Ursprungligen utvecklades den så kallade PFBC-tekniken under 1970-1990-talen av ABB i Finspång. Volvo låg för mer än 10 år sedan långt framme med hybridbilsutveckling där även ABB var med. Nu försöker man komma igen men har missat flera år av försprång.
Jag börjar känna mig mer än gnällig just nu. Vi gör mycket bra i Sverige också. Jag har sådana exempel också. Exemplen ovan bekymrar dock mig. Om jag kunde och fick någon form av möjlighet, politiskt eller utanför politiken, är det jag beskriver dock ett område där jag skulle vilja lägga mer personlig energi. Forskning är bra och vi ligger i förhållande till vår storlek väl framme. Men hur bra är vi på att industrialisera vad vi gör.
Västerås måste föra en aggressiv energipolitik. Vi måste uppmuntra idéer inom högskola och Science park. VLT måste skriva mer om framtidsvänlig teknik. Politikerna måste få tillfälle att lära sig mer om modern teknik. Små steg som vi faktiskt kan göra.

Har Ohly blivit marknadsekonom?

Jag lyssnade på en kort debatt mellan Ohly och Björklund angående EMU samarbetet. Vi har alla sett hur stödet för en gemensam valuta minskat i Sverige under den sista månaden. Sannolikt beror detta av problemen i Grekland. Skulle problemen bli mindre med en nationell grekisk valuta?
Ohly menade detta väldigt tydligt medan Björklund hävdade motsatsen och pekade även på de långsiktigt gynnsamma effekterna av en gemensam valuta. Detta får mig att fundera över om Ohly vill låta marknadskrafterna ta över. Jag skall försöka förklara hur jag tänker.
Jag är inte nationalekonom och den som vet mer får ursäkta mitt amatörmässiga resonemang. Så här ser jag det: Hade Grekland haft egen valuta hade landet fått en ökad inflation och minskat värde av den grekiska valutan. Marknadskrafterna hade då verkat så att den grekiska industrin blivit mer konkurrenskraftig gentemot import och i export konkurrens. Inget kan emellertid ske utan kostnad. Des om fått betala hade varit det grekiska folket i form av lägre köpkraft (=lägre löner) och mer arbete. Så lång hade det väl varit ok. Vad värre är, är att det nästan alltid blir de svagaste som får sitta emellan. Samtidigt minskar incitamenten för de förändringar som borde ske i grekland. En Ohlys marknadsekonomisk lösning.
Om vi istället håller valutan fix måste politiker och industri vidta åtgärder. Förmodligen tuffa sådana både i den offentliga förvaltningen och i industristrukturen. Jag menar att det, trots att demokratins sätts på sina svåraste prov, är bättre eftersom det leder till geno mtänkta och nödvändiga förändringar. Även beslutade lönesänkningar blir bättre än automatiska beroende på inflation.
Möjligen hade en kombination varit den bästa lösningen men jag hävdar att de genomtänkta förändringarna är det bästa för Grekland. Någon får rätta mig om jag har fel.
Så långt nationalekonomi. Politiskt var det emellertid intressant att höra Ohlys argumentation som jag faktiskt tycker går tvärs den planekonomiska syn som kommunismen står för. Vet karln hur han resonerar egentligen?

”Arbetande” mot ”bidragstagare” – Inge bra!

Hörde på TV en ”nysvensk” uttala sig: Sverige är mycket bra men hur kan det komma sig att den första myndighet vi som invandrare kommer i kontakt med är socialkontoret och inte arbetsförmedlingen? Ett uttalande som tåls att fundera över. Jag tänker vidare på vår syn på arbete i ett politiskt perspektiv:

Håller Socialdemokraterna att bli ett parti som i alla lägen först ser till intressena hos dem som lever på annat än arbetsinkomst? Vart har det gamla arbetarpartiet tagit vägen?

Alliansen talar å andra sidan för det mesta om arbetslinjen. Man gör det för att det på sikt är den enda inställningen som skapar varaktigt välstånd i Sverige. Kanske talar man så ofta om just detta att man glömmer att de som lever på bidrag faktiskt gör det för att de råkar var i en annan fas av livet. Det är förfärligt om vi sätter värderingar på människor beroende på hur man får sitt livsuppehälle. Pensionärer, studerande, sjuka, föräldralediga och arbetssökande har all rätt att leva väl och skall kunna göra så med stolthet.
Problemet är att en liten del, mycket liten del men ändå, överutnyttjar systemet. Det är kanske inte ett ekonomiskt jätteproblem men det är ett stort problem för alla hederliga eftersom de enda metoderna att stävja missbruket med viss automatik slår på de hedervärda. Kan man hitta en bättre lösning att stävja missbruk? Till och med ren övervakning kan vara bättre än generella ekonomiska incitament.

Det är förfärligt om vi börjar skönja en polarisering i svensk politik där lönearbetande ställs mot dem som för tillfället inte har någon lön och att denna polarisering syns i det politiska spelet. Fortsätter denna utveckling hamnar vi ett märkligt samhälle. Jag tycker mig tydligt märka en visst cyniskt ”friande” till dem som inte har anställning från S sida – naturligtvis för att få mer röster. Samtidigt tycker jag alliansen skall tänka på hur man marknadsför ”arbetslinjen”. Man talar om arbete i ett ädelt syfte: Vi måste ha fler ute i arbetslivet – jag håller fullständigt med. Kanske hade man inte behövt trycka så hårt på det om inte S i tidigare regeringsställning så systematiskt hade glömt bort detta enkla faktum och fört människor in i bidragsberoende – och fortfarande väljer att glömma!

Var Neanderthalarna mer kulturella än vi?

Jag läste att ca 5 % av Stockholmarna begravs utan ceremoni. Inte bara ett slut utan kristen ceremoni utan helt ceremonilöst. Förhoppningsvis med respekt under behandlingen men utan att någon människa följer dem till vilan och på något sätt uttrycker sitt deltagande. Det är mindre andel ute i landet och på den rena landsbygden försumbar andel.
När jag läste fornhistora betecknades som exempel på en kultur när man kunde se begravningsritualer. Håller vi nu på att förlora ett basalt inslag i vår kultur?
Vad beror detta på? Artikeln pekade på en stor andel ensamboende och svaga familjeband. Vi har haft en social familjepolitik som medvetet tagit bort gemenskapsboende för äldre och där familjeband knappast har stått högt på den politiska dagordningen.
Jag tror detta är fel. Jag vill inte bli inföst i den krissdemokatiska fållan för att tycka så. Det är kanske en fundering som borde finnas i andra partier också. Folkpartiet har kämpat väl för ett bättre äldreboende med framgång. Det är bra. Som anständiga människor måste vi kräva att våra äldre tillbringar sin sista tid i en gemenskap så stark att ingen behöver eller vill gå bort i ensamhet.

Den eviga frågan om goda och onda.

Vilka är goda och vilka är onda? Människor som utsatts för ondska får naturligt sympati från varje normalt tänkande människa. Vi polariserar samtidigt mycket snabbt och betraktar de som utsatts för ondska som goda. Det fortsatta stödet till de utsatta var från början ett stöd för det goda mot det onda men kanske det alltför fort blir ett stöd för det onda. Varför blir det på detta sättet? Varför är de som slår sina barn ofta de som tidigare blev slagna av sina fäder? Varför utvecklas befrielserörelser inte allt för sällan till riktigt onda regimer? Varför har vi så svårt att se detta och vara fasta i vår kamp för det goda? Kommunismen uppstod som en kamp mot ett ont förtryck men utvecklade sig till de värsta förtryckarna. Många afrikanska befrielserörelser har fostrat ledare som nu för en ond politik. Judarna fick vår sympati för sin kamp mot vår ondska men varför har man så svårt att ta kraftfulla initiativ till fred nu och istället inte allt för sällan tar till övervåld? Jovisst säkerhet är legitimt men förklarar det allt?
Varför slår de som själv blev slagna sina barn och varför har vi så svårt att klart se vad som är ont och gott i den situation som råder nu?????? Vi måste finna en legitimitet att älska de som blivit förtryckta men samtidigt vara hårda att fördöma när de förtryckta förtrycker. Vi måste leva med denna motsättning i vår inställning och respekteras i denna balans av ställningstagande.